Munkedals Folkpark

Illustration av Åke Lindström

Munkedals Folkpark invigdes den 9 aug. 1931. Invigningstal hölls av direktören på pappersbruket Olof Bildt. Invigningen fortsatte sedan med dans och förlustelser inpå småtimmarna. Tiden före Folkparkens tillkomst dansade man mer eller mindre improviserat på Skansens festplats vid de s.k. syrdammarna alldeles nära pappersbruket. Munkedals AB och ett antal intresserade föreningar hade på ett möte bildat en kommitté som under mer ordnade former skulle se till att det bedrevs verksamhet i Parken. Syftet med detta var att anställda på bruket, men även allmänheten skulle beredas möjlighet att träffas under gemytliga former, samt att viss kulturell verksamhet skulle bedrivas såsom musik, sång, dans och teater. Idén om Folkparkerna kom från början från arbetarrörelsen och folkrörelsen men hade nu anammats även av arbetsgivaren Munkedals AB, som överlät nyttjanderätten av marken till Munkedals Folkpark.

1967-05-31 upprättades ett köpekontrakt mellan Munkedals AB och Folkparken om försäljning av byggnader och allt lösöre inom parkområdet för en mer eller mindre symbolisk summa på 5000 kr.

År 1972 köpte Munkedals Kommun av Munkedals Aktiebolag mark för 1,2 miljoner kronor. I detta markköp ingick bl.a. Munkedals Folkpark, isbanan/parkeringen, MIF:s grusplan samt den av Munkedals AB anlagda ”gamla idrottsplatsen”. Nyttjanderätten finns dock kvar av respektive förening.

Gustav VI Adolf på eriksgata i Munkedals folkpark

Folkparken har genom åren gästats av många både nationellt och internationellt berömda artister, men även prominenta gäster som Konung Gustav den sjätte Adolf när han på sin Eriksgata besökte Munkedal den 13 maj 1955. Bland andra så var samtliga skolbarn i Munkedal med för att hylla kungen. Representanter från kommunen var på plats, landshövding Per Nyström fanns med och Skeppsredare Haakon Onstad representerade pappersbruket. Denna tillställning är nog det äldsta minnet som jag har från Parken. Jag var åtta år gick i tvåan och kommer ihåg att det var en regnig dag, med många paraplyer i luften, och att jag hade en hel del funderingar om varför Kungen inte kunde hålla sitt paraply skälv, den hölls nämligen av en man som stod snett bakom Konungen och såg lagom underdånig ut. Som ett minne från besöket skrev kungen sin namnteckning på en sten som idag är restaurerad och ligger på parkgräsmattan för beskådande. 

De svenska parkernas storhetstid varade till en bra bit in på sjuttiotalet då publiktillströmningen började avta. Folk fick andra fritidsintressen och i kombination med televisionens ökande utbud av underhållningsprogram hade nog detta en bidragande orsak. Att många av de mest efterfrågade artisterna höjde sina gager kraftigt och dessutom krävde viss procent på inträdesavgifterna gjorde inte saken bättre. Många artister tjänade förmögenheter på att sitta i studion och spela in skivor, istället för det slitsamma turnerandet i Folkparkerna. De högsta publiksiffrorna finner man under 40-50-och 60 talen. Här följer en tio i topplista på dessa. Semesterträffen 1943 med Stadsminister Per Albin som huvudtalare 3000 besökare.

Sven-Ingvars

Sven-Ingvars 19 Maj 1966. 2668 besökare. Robban show, Bill Haley, Flamingokvintetten 9 jun. 1968. 2549 besökare. Delta Rythm Boys 10 jun. 1952. 2480 besökare. Vårat Gäng 1 aug. 1943. 2179 besökare. Thore Skogman, Hep Stars,Moonlighters 31 jul. 1966. 2127 besökare. Peter Holm, Mia Adolfsson 26 jul. 1970. 2070 besökare. Lasse Löndahl, Truxa, Schytts ork. 21 jun. 1868. 1903 besökare. Malmstenstruppen 20 jun. 1965. 1870 besökare. Emile Ford 26 jul.1964. 1857 besökare. Ola and the Janglers 28 jul. 1968. 1824 besökare.

Delta Rythm Boys

En gång varje år brukar folkparksstyrelsen ge två ledamöter förtroendet att besöka Folkparksforum som arrangeras av folkparkernas centralorganisation. På forumet får man möjlighet att träffa folk från hela Sverige att utbyta erfarenheter med, men framför allt får man ta del av vad nöjesbranschen har att erbjuda kommande säsong. Vårvintern 1952 hade två av de yngsta medlemmarna i styrelsen fått uppdraget. De äldre i styrelsen ansåg kanske att dessa unga män var bättre informerade och hade en öppnare blick för vad som gick hem framför allt hos ungdomspubliken. En tid efter forumträffen hölls ett styrelsemöte där bl.a. programmet för kommande sommarsäsong skulle fastställas. En redogörelse av vad de båda forumbesökarna hade lyckats åstadkomma på sin resa var naturligtvis också med på dagordningen. Många programförslag presenterades som styrelsen var positiv till, men när Delta Rythm Boys nämndes höjde två av de äldre herrarna i styrelsen på ögonbrynen. ”Delta Rythm Boys vem fan är det?” utbrast en av dem. ”Det är fem svarta sångare från Amerika som är mycket berömda där borta, dom har jazz och blues på repertoaren och vi har bokat dom” svarade den ene av forumbesökarna och rullade ut en stor affisch på bordet.

"Och vad kostar detta”? Frågade någon. Efter att storleken på gaget, som var mycket högt, hade presenterats, blev det först helt tyst runt bordet, sedan bröts tystnaden och en minst sagt livlig diskussion startade .” Detta går inte, vi klarar inte av detta ekonomiskt” sade en av de äldre herrarna som aldrig hade hört talas om varken jazz eller blues, han kände sig nog tryggast med Calle Jularbo och Snoddas Nordgren. Den andre av de äldre ganska konservativa herrarna ville avgå ur styrelsen med omedelbar verkan, han var övertygad om att ett stort ekonomiskt fiasko stod inför dörren denna sommar. ”Vi kanske får gå ifrån både hus och hem” fortsatte han med darr på rösten.” Nej har vi tagit fan i båten får vi ro honom iland” utbrast någon.  Och efter att man hade konstaterat att kontraktet skulle vara svårt att bryta utan att dra på sig höga kostnader och inte få någonting så att säga, beslöt majoriteten av styrelsen att programförslaget skulle antas.

Midsommarstång i parken

Om aftonen den 10 juni 1952 öppnade man kassaporten i Munkedals folkpark. Affischer med fem glada ansikten på Delta Rythm Boys hängde uppe på varje affischtavla i Munkedal med omnejd. Man hade även annonserat i lokalpressen. Och publiken kom i stora skaror, kön utanför porten blev bara längre och längre, och till slut fick extra kassa öppnas. Kassafunktionärerna sålde biljetter så svetten lackade. Delta Rythm Boys gjorde stor succé. 2480 betalande, publikrekord, den högsta siffran dittills i Munkedals Folkparks historia. Vid midnatt när dansmusiken hade tystnat och portarna var stängda satt den för kvällen ansvarige kassören och räknade pengar. Det visade sig att även nettoresultatet pekade på ett rejält rekord. Kassören, som hade för vana att alltid cykla hem med kassaskrinet på pakethållaren, ansåg att risken för att bli rånad med så mycket pengar inte var värd att ta. Därför beslutade han sig för att beställa en taxi. Buss Johan på Stale fick det hedervärda uppdraget att transportera kassören med det av sedlar välfyllda kassaskrinet hem, på ett tryggt och säkert sätt.

Midsommarafton var, tills i början av åttiotalet, den största dagen på året i folkparken, både publikt och programmässigt. Redan tidigt på eftermiddagen startades barnprogrammet på teaterscenen, Munkedals Musiksällskap underhöll, och senare på eftermiddagen blev det dans och lekar kring midsommarstången. Från tidig kväll började aktiviteterna på de båda dansbanorna. Modern dans på den stora och gammaldans på den lilla dansbanan. Under många år stod Harrys Trio från Munkedal för gammaldansmusiken, på midsommar alltid förstärkt av en fiolspelare som tidigare på dagen hade spelat tillsammans med musiksällskapet på stora scenen. Efter ett midsommarfirande någon gång under 40-talet när dansmusiken tystnat hade de ganska trötta medlemmarna i Harrys trio satts sig till rätta i gröngräset uppe i björklunden, för en liten pratstund om intrycken från årets midsommarspelning. Spelmännen passade även på att belöna sig skälva med något starkt de hade kvar på en flaska. De skrattade och hade det trevligt och alla var överens om att det hade varit en lyckad spelafton. Inte förrän de skulle bryta upp och gå hem märkte de att fiolspelaren hade somnat in. Tröttheten efter en lång dags spelande kanske i kombination med den sista belöningssupen hade tagit ut sin rätt. Efter en kort stunds resonerande beslöt trion att låta fiolspelaren sova i fred, han hade ju inte så lång väg hem så det skulle nog ordna sig. Det gick ju ingen nöd på honom så att säga. Likt skalden Wennerbom i Gustav Frödings dikt med samma namn, låg fiolspelaren i den finaste av sovsalar. Över honom rasslade de spröda björkbladen försiktigt i midsommarnattsbrisen, och under honom doftade det av nyslaget gräs och blomster. Just i brytningen mellan natt och dag bröts tystnaden av en flock hungriga måsar som var på jakt efter överblivna  korv och brödbitar, och kanske var det måsskriken som väckte spelmannen ur sin sköna vila. Han reste sig sakta upp på armbågarna och såg sig lite förvirrad omkring, men efter en stunds funderande hade han samlat sig och beslöt sig för att ta sig hem till sin egen gamla trygga ungkarlssäng. Han öppnade fiollådan för att se om den kära fiolen fanns kvar och var oskadd, jo den låg tryggt och bekvämt kvar på sin röda bädd av sidentyg. Lite ostadig i benen och med fiollådan i handen bar det iväg utför slänten och ned mot stora porten. Väl framme vid porten började problemen för spelmannen. När han skulle öppna porten var den givetvis låst, och utifrån till på köpet. Den siste parkfunktionären som lämnat Parken hade i förvissningen om att festplatsen var tömd på folk låst porten och gått hem. Selmannen rev sig i huvudet och mätte porthöjden med ögonen. Visserligen var han inte direkt purung längre, och med nattens händelser i kroppen så var det nog inte det bästa tillfället att ägna sig åt avancerade gymnastiska övningar, men han bestämde sig ändå för att klättra över porten. Porten såg ju stabil ut med sina kraftiga träreglar att sätta fötterna på, och förresten hade han inget annat val, han ville ju hem. Med fiollådan hårt i handen började han klättringen och till att börja med gick det riktigt bra, han kom upp över portkanten med det ena benet men när han skulle lyfta över det andra började problemen. Överkanten på porten var ju liksom böjd i en båge och högre i sidorna än på mitten, och därför blev det lite besvärligt att få med sig det sista benet. Då han inte ville släppa taget om den kära fiollådan hade han ju bara en hand att hålla sig med, och detta blev hans stora olycka denna sommarnatt. Han tappade taget och föll, men fallet bromsades upp när ena foten fastnade mellan träribborna som var kilformade i överkanten på porten, och där blev han hängande likt en abborre på en krok, men till skillnad mot fisken med huvudet nedåt. Alla vet att på detta viset kan en människa inte hänga särskilt länge förrän det är sekunder kvar tills att evighetsporten öppnar sig. Om man någon gång i livet skall ha tur så är det vid ett sådant tillfälle som fiolspelaren nu befann sig i. På landsvägen en bit nedanför parkporten kom en sen nattvandrare gående, och i samma stund som han passerade parkvägen hörde han ljud uppifrån porten. Nattvandraren vred på huvudet och tittade nyfiket åt det håll ljudet, eller snarare oljudet kom från. Han fick nog en smärre chock när han fick syn på den sprattlande och jämrande spelmannen, men ganska snabbt fattade han allvaret i situationen och sprang upp till porten, och efter en del besvär lyckades nattvandraren hjälpa den olycklige fiolspelaren ned på marken igen. Denna midsommarnattsdramatik slutade därmed lyckligt och spelmannen som snart var på benen igen och spelade upp till dans tillsammans med Harrys trio fortsättningsvis på många midsommarfester i Munkedals Folkpark.

Till skillnad mot de flesta av Sveriges Folkparker fungerar Munkedalsparken fortfarande bra. Många parker runt om i Sverige ligger idag för fäfot där förfallna byggnader och igenväxta markytor vittnar om en svunnen epok. Munkedalsparken har en mycket duktig och aktiv styrelse som tack vare ett stort ideellt arbete håller igång verksamheten, detta tror jag är anledningen till att vi idag och även fortsättningsvis kan gå till Parken i Munkedal och förlusta oss.

Åke Lindström.    

Se platsen på kartan