Om getingar 79-2

Om getingar

Ännu före midsommar, brukar inte getingarna vara fullt så aggressiva som längre fram på eftersommaren och jämväl även i semestertider. Då gäller det att se opp för dessa pyjamasliknande insekter, som faktiskt har en del av respekt med sig. De sticker upp och sticker till på de mest olämpliga ställen och när dom har stuckit, så sticker dom.

Till getingarnas förmån bör sägas, att de är nästan alltid ofarliga, så länge man inte vet av dom. För som exempel hemma på takfoten i vedboden hade vi ett större samhälle i en bolliknande skapelse, inrymmande åtskilliga bofasta invånare. Hur det nu var, så hade vi våra ärenden ut och in i bemälda vedbod och en dag hade vi gjort upptäckten. Vi aktade oss väldigt noga, att inte göra de små raringarna något förnär och det verkade faktiskt som de förstod oss, vi blev med andra ord smått bekanta. Men allteftersom sommaren framskred, ville de små liven gärna följa med in i matstugan och där hände det, att de dränkte sig i både kaffe och såser, om något sådant fanns på bordet. Vi brukade kalla dem för husgetingar. Men umgänget blev allt mer intimt och de bevingade varelserna visade ofta en närgångenhet som gränsade till det otroliga. Medan många omkom i saft och vatten, där de dränkte sig med liv och lust, fanns oräkneliga getingar i luften, som så att säga, nästan visade oss i vilken ända gadden var belägen. Eller som elmontörens lille son sade en dag han fått ett stick på handen "getingen var ej isolerad i ena ändan".

Allt eftersom dagarna framskred, blev det en viss spänning på båda linjer av stridslinjen. Det började med att husmor fick ett par ordentliga stick, detta som tack för maten, dit getingarna alltid hittade vägen. Vi började en dag att helt sonika prata illa om de små liven, vilket vi inte skulle gjort. Ty en dag när middagen var framsatt på bordet, passade en individ i gulrandig pyjamas, att följa med en matbit rak in i gapet på husfar. Men nu var måttet rågat. Detta extra smörgåsunderlägg fick far på ett dåligt, för att inte säga uruselt humör och nu skulle "fotbollen" med sina månghundrade invånare nere i vedbodstaket bort. Resultatet blev ödesdigert för getingsamhället ty samma kväll, sedan det blev någorlunda lugnt i boet, tog far fram en insektsspruta och efter flera puffar ur denna, förpassades getingarna i en påse,varefter de brändes upp. Vilket öde! Men husfar glömde inte så lätt sticket han fick under tungan men han nöjde sig med allt medlidande han fick av husets övriga medlemmar. Och detta kändes ju skönt och lindrade smärtan. Säga vad man vill, men getingar kan man faktiskt inte lita på!

SiS

Ur Munkedalsbygden 79-2