När elen kom till Munkedal 22-1 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan När elen kom till Munkedal till När elen kom till Munkedal 22-1 utan att lämna en omdirigering

2026-04-10T08:49:20Z

Lennart flyttade sidan När elen kom till Munkedal till När elen kom till Munkedal 22-1 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 10 april 2026 kl. 10.49
(Ingen skillnad)

Lennart: Länk

2024-02-12T10:43:33Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 12 februari 2024 kl. 12.43
Rad 14:		Rad 14:
	Att John var respekterad för sin gärning och som person råder det inget tvivel om. Kusin Roger tycker att han många gånger haft fördel av att vara montör Perssons barnbarn.		Att John var respekterad för sin gärning och som person råder det inget tvivel om. Kusin Roger tycker att han många gånger haft fördel av att vara montör Perssons barnbarn.

	Min pappa Karl Erik gick alltså i sin fars fotspår och utbildade sig till elektriker på verkstadsskolan i Uddevalla 1941-43. Första tiden cyklade han och Kurt Efraimsson mellan Munkedal och Uddevalla för att tjäna 1.40 som bussen kostade. Senare hyrde dom rum. Som elektriker arbetade Karl-Erik först som installatör i Munkedal med omnejd. Senare hos Andersson o Callenberg i Uddevalla. Han har berättat om elnätets utveckling på landsbygden. När Sörbygden elektrifierades på 1940-talet, fick han som ung elektriker övernatta och bodde på gårdarna under veckorna. Ofta i sällskap med Torsten Olsson från Hogstorp. Det blev buss och cykel som färdmedel. Sen en lättviktare. För många blev således livet ljusare och lättare. För Karl-Erik gav möten med människor många fina minnen. Han blev alltid väl mottagen. Man kan föreställa sig att det blev många intressanta samtal. Under våra bilturer i min ungdom berättade han gärna gamla minnen och pekade ut ställen där han installerat. Krokstad kyrka hörde dit, skolan i Fisketorp och en gård invid hönseriet där man satt och tvättade ägg som skulle säljas. Våra utfärder gick oftast via Dingle, Svarteborg, förbi Kärnsjön mot Gunnarsbo, Krokstad o Nordby sen åter till Munkedal via Hedekas.		Min pappa Karl Erik gick alltså i sin fars fotspår och utbildade sig till elektriker på verkstadsskolan i Uddevalla 1941-43. Första tiden cyklade han och Kurt Efraimsson mellan Munkedal och Uddevalla för att tjäna 1.40 som bussen kostade. Senare hyrde dom rum. Som elektriker arbetade Karl-Erik först som installatör i Munkedal med omnejd. Senare hos Andersson o Callenberg i Uddevalla. Han har berättat om elnätets utveckling på landsbygden. När Sörbygden elektrifierades på 1940-talet, fick han som ung elektriker övernatta och bodde på gårdarna under veckorna. Ofta i sällskap med Torsten Olsson från Hogstorp. Det blev buss och cykel som färdmedel. Sen en lättviktare. För många blev således livet ljusare och lättare. För Karl-Erik gav möten med människor många fina minnen. Han blev alltid väl mottagen. Man kan föreställa sig att det blev många intressanta samtal. Under våra bilturer i min ungdom berättade han gärna gamla minnen och pekade ut ställen där han installerat. Krokstad kyrka hörde dit, skolan i Fisketorp och en gård invid hönseriet där man satt och tvättade ägg som skulle säljas. Våra utfärder gick oftast via Dingle, Svarteborg, förbi [[Kärnsjön]] mot Gunnarsbo, Krokstad o Nordby sen åter till Munkedal via Hedekas.

	Det måste ha varit ett tacksamt arbete att sprida ljus och värme i sin omgivning.		Det måste ha varit ett tacksamt arbete att sprida ljus och värme i sin omgivning.

Lennart: Länk

2023-05-26T20:53:06Z

Länk

← Äldre version		Versionen från 26 maj 2023 kl. 22.53
Rad 3:		Rad 3:
	Vid flytten till Munkedal bestod familjen av John, hustrun Ingeborg, sonen Stig samt Johns gamla mor, änkan Beata. Det var en stor omställning att flytta från Halland och livet nära havet till Munkedal med det mäktiga Kvistrumsbergen inpå knuten. Den som hade svårast att acceptera det nya landskapet var Beata som hade arbetat vid kallbadhuset i Falkenberg. Hon blev änka 1919. Jag tänker att dom alla vande sig med tiden men det var inte lätt att komma utifrån och smälta in i samhället heller, det har vi hört berättas. Inte ens från Halland till Bohuslän alltså. Det är något att reflektera över nu, drygt 100 år senare, när vi möter nya människor från när o fjärran här på orten.		Vid flytten till Munkedal bestod familjen av John, hustrun Ingeborg, sonen Stig samt Johns gamla mor, änkan Beata. Det var en stor omställning att flytta från Halland och livet nära havet till Munkedal med det mäktiga Kvistrumsbergen inpå knuten. Den som hade svårast att acceptera det nya landskapet var Beata som hade arbetat vid kallbadhuset i Falkenberg. Hon blev änka 1919. Jag tänker att dom alla vande sig med tiden men det var inte lätt att komma utifrån och smälta in i samhället heller, det har vi hört berättas. Inte ens från Halland till Bohuslän alltså. Det är något att reflektera över nu, drygt 100 år senare, när vi möter nya människor från när o fjärran här på orten.

	Familjen växte och flyttade flera gånger inom samhället bl. a. till Åtorp, Pumphuset och till sist byggde de eget hus på Foss. De hade telefon tidigt p.g.a. Johns arbete. Telefonnumret var 49. Till sina uppdrag använde han ett motordrivet fordon s.k. lättviktare.		Familjen växte och flyttade flera gånger inom samhället bl. a. till [[Åtorp]], Pumphuset och till sist byggde de eget hus på Foss. De hade telefon tidigt p.g.a. Johns arbete. Telefonnumret var 49. Till sina uppdrag använde han ett motordrivet fordon s.k. lättviktare.

	Sonen Karl-Erik, min pappa, berättade om Johns arbete: ”Det var ett halvtidsjobb, andra hälften av sin arbetstid fick han installera för egen räkning. Efter Nelson kom Palmqvist på Öbbön som ordförande. Linjearbetare var Henning Hansson, Nils Martinsson, Rudolf Hansson, Rudolf Larsson, Bror Helden m.fl.		Sonen Karl-Erik, min pappa, berättade om Johns arbete: ”Det var ett halvtidsjobb, andra hälften av sin arbetstid fick han installera för egen räkning. Efter Nelson kom Palmqvist på Öbbön som ordförande. Linjearbetare var Henning Hansson, Nils Martinsson, Rudolf Hansson, Rudolf Larsson, Bror Helden m.fl.

Lennart: styckebrytning

2022-07-16T14:54:45Z

styckebrytning

Visa ändringar

Lennart: Bild infogad

2022-07-16T14:49:09Z

Bild infogad

← Äldre version		Versionen från 16 juli 2022 kl. 16.49
Rad 80:		Rad 80:

	Bror Helden m.fl.		Bror Helden m.fl.
			[[Fil:Elfor.jpg\|miniatyr\|Karl-Erik Persson vid Dingle Merjeri. 1940-tal.]]
	När man byggde linjerna i början så högg man stolparna i		När man byggde linjerna i början så högg man stolparna i

Rad 96:		Rad 96:

	kuloledningen.”		kuloledningen.”
			[[Fil:John Persson.jpg\|miniatyr\|1920- tal. Johan, Ingeborg, Beata, Stig och lille Nils]]
	Att John skötte sitt arbete väl bekräftar intyget som landsfiskal		Att John skötte sitt arbete väl bekräftar intyget som landsfiskal

Lennart: Ny sida

2022-07-16T14:37:39Z

Ny sida

Ny sida

Min farfar John Persson, kanske mer bekant som montör

Persson, flyttade med sin familj från Falkenberg till Munkedal

1919. Han anställdes på Foss och Håby Elektriska Distributionsförening

u.p.a. som montör för att bygga upp elnätet

och han började sin anställning 1 januari 1920. Ordförande

för föreningen var landsfiskal Nelson. I den skriftliga överenskommelsen

mellan John och Nelson kan vi läsa vad som

ingick i arbetsuppgifterna och vilka villkor som gällde.

Det var många punkter noga preciserade och undertecknade

av dem båda samt två vittnen d. 25 november 1919. Det

handlade om nybyggnads-, reparations- och installationsarbeten.

Anställningen gällde tills vidare med 3 månaders

ömsesidig uppsägning. Avlöningen var 200kr/mån. ”att i efterskott

lyftas vid varje månadsslut av styrelsens ordförande

eller av den styrelsen därtill utser”. Vid nödvändiga reparationer

som kunde tillkomma ”berättigas till ersättning efter

en taxa av 1 kr 50 öre pr. timme (restid betalas ej), samt 20

kronor i resekostnadsersättning pr. månad.”

Vid flytten till Munkedal bestod familjen av John, hustrun

Ingeborg, sonen Stig samt Johns gamla mor, änkan Beata.

Det var en stor omställning att flytta från Halland och livet

nära havet till Munkedal med det mäktiga Kvistrumsbergen

inpå knuten. Den som hade svårast att acceptera det nya

landskapet var Beata som hade arbetat vid kallbadhuset i

Falkenberg. Hon blev änka 1919. Jag tänker att dom alla vande

sig med tiden men det var inte lätt att komma utifrån och

smälta in i samhället heller, det har vi hört berättas. Inte ens

från Halland till Bohuslän alltså. Det är något att reflektera

över nu, drygt 100 år senare, när vi möter nya människor från

när o fjärran här på orten.

Familjen växte och flyttade flera gånger inom samhället bl.

a. till Åtorp, Pumphuset och till sist byggde de eget hus på

Foss. De hade telefon tidigt p.g.a. Johns arbete. Telefonnumret

var 49. Till sina uppdrag använde han ett motordrivet

fordon s.k. lättviktare.

Sonen Karl-Erik, min pappa, berättade om Johns arbete:

”Det var ett halvtidsjobb, andra hälften av sin arbetstid fick

han installera för egen räkning. Efter Nelson kom Palmqvist

på Öbbön som ordförande. Linjearbetare var Henning

Hansson, Nils Martinsson, Rudolf Hansson, Rudolf Larsson,

Bror Helden m.fl.

När man byggde linjerna i början så högg man stolparna i

skogen. Dessa varade inte länge förrän dom fick bytas. Man

impregnerade stolparna, den del som blev stående i marken,

med kreosot. Elmätare fanns ej, men man satte upp

strömbegränsare, som gjorde att belysningen började blinka

när man använt den mängd ström som man hade betalat

för. De första ledningarna var på knoppar, därefter kom

kuloledningen.”

Att John skötte sitt arbete väl bekräftar intyget som landsfiskal

Nelson skrev när han lämnade som ordförande 1925.

Han nämner där att John ” alltid fullgjort förelagda uppgifter

på ett förtjänstfullt sätt samt alltid varit absolut nykter och

uppträtt hedrande och vänligt. Dottern Inga-Lill säger ”Han

svor aldrig men kunde utbrista sjuttans skit, det har gått en

propp!”

John arbetade ända till 74 års ålder och han erhöll en guldmedalj

från Kungliga Patriotiska Sällskapet för lång och trogen

tjänst.

Att John var respekterad för sin gärning och som person

råder det inget tvivel om. Kusin Roger tycker att han många

gånger haft fördel av att vara montör Perssons barnbarn.

Min pappa Karl Erik gick alltså i sin fars fotspår och utbildade

sig till elektriker på verkstadsskolan i Uddevalla 1941-43.

Första tiden cyklade han och Kurt Efraimsson mellan Munkedal

och Uddevalla för att tjäna 1.40 som bussen kostade.

Senare hyrde dom rum. Som elektriker arbetade Karl-Erik

först som installatör i Munkedal med omnejd. Senare hos

Andersson o Callenberg i Uddevalla. Han har berättat om

elnätets utveckling på landsbygden. När Sörbygden elektrifierades

på 1940-talet, fick han som ung elektriker övernatta

och bodde på gårdarna under veckorna. Ofta i sällskap med

Torsten Olsson från Hogstorp. Det blev buss och cykel som

färdmedel. Sen en lättviktare. För många blev således livet

ljusare och lättare. För Karl-Erik gav möten med människor

många fina minnen. Han blev alltid väl mottagen. Man kan

föreställa sig att det blev många intressanta samtal. Un-

der våra bilturer i min ungdom berättade han gärna gamla

minnen och pekade ut ställen där han installerat. Krokstad

kyrka hörde dit, skolan i Fisketorp och en gård invid hönseriet

där man satt och tvättade ägg som skulle säljas. Våra

utfärder gick oftast via Dingle, Svarteborg, förbi Kärnsjön

mot Gunnarsbo, Krokstad o Nordby sen åter till Munkedal

via Hedekas.

Det måste ha varit ett tacksamt arbete att sprida ljus ochvärme i sin omgivning.

”Vid pennan” Ann-Marie Andersson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 22-1]]