Granne med Vägverket 21-1 - Versionshistorik

Lennart: Lennart flyttade sidan Granne med Vägverket till Granne med Vägverket 21-1 utan att lämna en omdirigering

2026-04-06T12:22:00Z

Lennart flyttade sidan Granne med Vägverket till Granne med Vägverket 21-1 utan att lämna en omdirigering

← Äldre version	Versionen från 6 april 2026 kl. 14.22
(Ingen skillnad)

Lennart: Länk borttagen

2025-05-03T17:53:51Z

Länk borttagen

← Äldre version		Versionen från 3 maj 2025 kl. 19.53
Rad 5:		Rad 5:
	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

	Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid [[Munkedals hamn]], [[Faleby]], [[Gårvik]] eller [[Torreby]]/[[Röd]] inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.		Jag skulle tro att vår väg, som nu heter Fossvägen, och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid [[Munkedals hamn]], [[Faleby]], [[Gårvik]] eller [[Torreby]]/[[Röd]] inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

	Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.		Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.

Lennart den 9 maj 2023 kl. 09.17

2023-05-09T09:17:36Z

← Äldre version		Versionen från 9 maj 2023 kl. 11.17
Rad 1:		Rad 1:
	Granne med Vägverket		Granne med Vägverket
	Under många år, förmodligen en bit in på 60-talet, hade Vägverket en underhållsstation några hundra meter innan Foss kyrka. I dagligt tal sa vi nog oftast ”Sannhåla” som var vår närmaste granne under många år på andra sidan Fossvägen. I anslutning till Vägverkets lokaler låg också en av kommunens ”soptippar”. Hur samhället då såg på sophanteringen är kanske värt en egen krönika. Jag kommer ihåg att det åtminstone fanns ytterligare en ”soptipp” någonstans utmed vägen mot [https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedekas Hedekas]. På den tiden var källsortering och återvinning okända begrepp. Här blandades livsmedel, glas, metall, bekämpningsmedel, oljor ja allt som betraktades sopor hamnade där. Soptippen vid Foss stängdes förmodligen först någon gång på 60-talet.
			Under många år, förmodligen en bit in på 60-talet, hade Vägverket en underhållsstation några hundra meter innan [[Foss kyrka]]. I dagligt tal sa vi nog oftast ”Sannhåla” som var vår närmaste granne under många år på andra sidan Fossvägen. I anslutning till Vägverkets lokaler låg också en av kommunens ”soptippar”. Hur samhället då såg på sophanteringen är kanske värt en egen krönika. Jag kommer ihåg att det åtminstone fanns ytterligare en ”soptipp” någonstans utmed vägen mot [https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedekas Hedekas]. På den tiden var källsortering och återvinning okända begrepp. Här blandades livsmedel, glas, metall, bekämpningsmedel, oljor ja allt som betraktades sopor hamnade där. Soptippen vid Foss stängdes förmodligen först någon gång på 60-talet.

	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

Lennart: länkar inlagda

2022-08-26T19:49:18Z

länkar inlagda

← Äldre version		Versionen från 26 augusti 2022 kl. 21.49
Rad 4:		Rad 4:
	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

	Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid [[Munkedals hamn]], [[Faleby]], [[Gårvik]] eller [[Torreby]]/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.		Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid [[Munkedals hamn]], [[Faleby]], [[Gårvik]] eller [[Torreby]]/[[Röd]] inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

	Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.		Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.
Rad 10:		Rad 10:
	Bland dem som arbetade vid Vägverket fanns bla annat Anders som körde väghyveln. Eller ”vägskrapa” som vi oftast sa. Med sin väghyvel låg han ute hela dagarna och justerade arbetsområdets grusvägar. Vi barn upplevde ”Anders i gropa”, som vi kallade honom, som en väldigt snäll och barnkär farbror. Och det var säkert därför, när jag och min lekkamrat Berit Benjaminsson (f Claesson), frågade om vi fick åka med han lyfte upp oss i hytten och lät oss följa med på ett arbetspass. I sakta mak med Röd som slutmål kom vi att tillbringa timmar i hans hytt. Har bara minne av att det var spännande. Vi satt högt upp och hade fin utsikt. Inte tråkigt en sekund. Kraven på nöjen var inte så höga på den tiden. Och vår erfarenhet av att färdas i något motorfordon var minimal. Inte i min familj eller Berits familj fanns vid den här tiden någon bil.		Bland dem som arbetade vid Vägverket fanns bla annat Anders som körde väghyveln. Eller ”vägskrapa” som vi oftast sa. Med sin väghyvel låg han ute hela dagarna och justerade arbetsområdets grusvägar. Vi barn upplevde ”Anders i gropa”, som vi kallade honom, som en väldigt snäll och barnkär farbror. Och det var säkert därför, när jag och min lekkamrat Berit Benjaminsson (f Claesson), frågade om vi fick åka med han lyfte upp oss i hytten och lät oss följa med på ett arbetspass. I sakta mak med Röd som slutmål kom vi att tillbringa timmar i hans hytt. Har bara minne av att det var spännande. Vi satt högt upp och hade fin utsikt. Inte tråkigt en sekund. Kraven på nöjen var inte så höga på den tiden. Och vår erfarenhet av att färdas i något motorfordon var minimal. Inte i min familj eller Berits familj fanns vid den här tiden någon bil.

	Strax innan vi nådde vårt mål [[Röd]] stannade Anders till vid den lanthandel som då låg där. En lanthandel, som så många andra, är borta sedan många år. När Anders kom tillbaka till oss i väghyveln hade han handen full med ~~ettöres~~ kola. I en tid då det inte förekom ”lördagsgodis” eller godis speciellt ofta överhuvudtaget var detta stunder som etsat sig kvar i minnet. Det vaxade omslagspapperet och kolasmaken.		Strax innan vi nådde vårt mål [[Röd]] stannade Anders till vid den lanthandel som då låg där. En lanthandel, som så många andra, är borta sedan många år. När Anders kom tillbaka till oss i väghyveln hade han handen full med ett-öres kola. I en tid då det inte förekom ”lördagsgodis” eller godis speciellt ofta överhuvudtaget var detta stunder som etsat sig kvar i minnet. Det vaxade omslagspapperet och kolasmaken.

	Det hände också att vi fick styra väghyveln. I Anders knä med båda händerna på den väldiga ratten ”körde” vi väghyveln. Det var spännande och ännu 65 år senare minns man dessa stunder.		Det hände också att vi fick styra väghyveln. I Anders knä med båda händerna på den väldiga ratten ”körde” vi väghyveln. Det var spännande och ännu 65 år senare minns man dessa stunder.
Rad 18:		Rad 18:
	Vägverkets lokaler och ”Sannhåla” är sedan länge borta. ”Sannhålan” är mer eller mindre uppfylld och där Vägverkets fordon, maskiner och redskap startade och avslutade sina arbetsdagar ligger idag en modern villa.		Vägverkets lokaler och ”Sannhåla” är sedan länge borta. ”Sannhålan” är mer eller mindre uppfylld och där Vägverkets fordon, maskiner och redskap startade och avslutade sina arbetsdagar ligger idag en modern villa.

	Men minnena från en barndom där en tur med ”Anders i gropa” och hans vägskrapa och ettöreskola hos handlarn på Röd lever kvar.		Men minnena från en barndom där en tur med ”Anders i gropa” och hans vägskrapa och ettöreskola hos handlarn på [[Röd]] lever kvar.

	Ett stort tack till Berit Benjaminsson för hjälp med foton och innehåll.		Ett stort tack till Berit Benjaminsson för hjälp med foton och innehåll.

	Bengt-Olof Foss		[[Bengt-Olof Foss]]

Lennart: länkar inlagda

2022-08-26T19:47:46Z

länkar inlagda

← Äldre version		Versionen från 26 augusti 2022 kl. 21.47
Rad 4:		Rad 4:
	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

	Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller [[Torreby]]/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.		Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid [[Munkedals hamn]], [[Faleby]], [[Gårvik]] eller [[Torreby]]/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

	Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.		Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.

Lennart den 30 maj 2022 kl. 11.50

2022-05-30T11:50:31Z

← Äldre version		Versionen från 30 maj 2022 kl. 13.50
Rad 4:		Rad 4:
	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

	Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller Torreby/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.		Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller [[Torreby]]/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

	Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.		Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.

192.168.1.77 den 18 april 2022 kl. 13.35

2022-04-18T13:35:47Z

← Äldre version		Versionen från 18 april 2022 kl. 15.35
Rad 10:		Rad 10:
	Bland dem som arbetade vid Vägverket fanns bla annat Anders som körde väghyveln. Eller ”vägskrapa” som vi oftast sa. Med sin väghyvel låg han ute hela dagarna och justerade arbetsområdets grusvägar. Vi barn upplevde ”Anders i gropa”, som vi kallade honom, som en väldigt snäll och barnkär farbror. Och det var säkert därför, när jag och min lekkamrat Berit Benjaminsson (f Claesson), frågade om vi fick åka med han lyfte upp oss i hytten och lät oss följa med på ett arbetspass. I sakta mak med Röd som slutmål kom vi att tillbringa timmar i hans hytt. Har bara minne av att det var spännande. Vi satt högt upp och hade fin utsikt. Inte tråkigt en sekund. Kraven på nöjen var inte så höga på den tiden. Och vår erfarenhet av att färdas i något motorfordon var minimal. Inte i min familj eller Berits familj fanns vid den här tiden någon bil.		Bland dem som arbetade vid Vägverket fanns bla annat Anders som körde väghyveln. Eller ”vägskrapa” som vi oftast sa. Med sin väghyvel låg han ute hela dagarna och justerade arbetsområdets grusvägar. Vi barn upplevde ”Anders i gropa”, som vi kallade honom, som en väldigt snäll och barnkär farbror. Och det var säkert därför, när jag och min lekkamrat Berit Benjaminsson (f Claesson), frågade om vi fick åka med han lyfte upp oss i hytten och lät oss följa med på ett arbetspass. I sakta mak med Röd som slutmål kom vi att tillbringa timmar i hans hytt. Har bara minne av att det var spännande. Vi satt högt upp och hade fin utsikt. Inte tråkigt en sekund. Kraven på nöjen var inte så höga på den tiden. Och vår erfarenhet av att färdas i något motorfordon var minimal. Inte i min familj eller Berits familj fanns vid den här tiden någon bil.

	Strax innan vi nådde vårt mål Röd stannade Anders till vid den lanthandel som då låg där. En lanthandel, som så många andra, är borta sedan många år. När Anders kom tillbaka till oss i väghyveln hade han handen full med ettöres kola. I en tid då det inte förekom ”lördagsgodis” eller godis speciellt ofta överhuvudtaget var detta stunder som etsat sig kvar i minnet. Det vaxade omslagspapperet och kolasmaken.		Strax innan vi nådde vårt mål [[Röd]] stannade Anders till vid den lanthandel som då låg där. En lanthandel, som så många andra, är borta sedan många år. När Anders kom tillbaka till oss i väghyveln hade han handen full med ettöres kola. I en tid då det inte förekom ”lördagsgodis” eller godis speciellt ofta överhuvudtaget var detta stunder som etsat sig kvar i minnet. Det vaxade omslagspapperet och kolasmaken.

	Det hände också att vi fick styra väghyveln. I Anders knä med båda händerna på den väldiga ratten ”körde” vi väghyveln. Det var spännande och ännu 65 år senare minns man dessa stunder.		Det hände också att vi fick styra väghyveln. I Anders knä med båda händerna på den väldiga ratten ”körde” vi väghyveln. Det var spännande och ännu 65 år senare minns man dessa stunder.

192.168.1.77 den 18 april 2022 kl. 13.35

2022-04-18T13:35:13Z

← Äldre version		Versionen från 18 april 2022 kl. 15.35
Rad 4:		Rad 4:
	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

	Jag skulle tro att vår väg, som nu heter Fossvägen, och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller Torreby/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.		Jag skulle tro att vår väg, som nu heter [[Fossvägen]], och som ledde förbi Foss kyrka och slutade vid Munkedals hamn, Faleby, Gårvik eller Torreby/Röd inte fick någon beläggning förrän sent 50-tal. Under torra sommardagar dammade och rök det ordentligt när bilarna passerade vårt hem. Men med jämna mellanrum spred Vägverkets bilar från sina tankar på flaken ut lut som hämtats från pappersbruket och fungerade som dammbindare. Vad detta lut innehöll undandrar sig min bedömning men det låter inte speciellt hälsosamt.

	Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.		Minns att vi vaknade en morgon av att en jättelik tank placerats på andra sidan vägen och nyfikna som vi barn var hade vi snart fått reda på att nu skulle vägen i hela sin längd få en ”oljegrusbeläggning”. En sorts ”lågbudgetasfalt” om jag förstått det rätt. Det dånade från brännare som hettade upp och blandade ingredienserna till det så kallade oljegruset. Det var liv och rörelse med en stark doft av olja under flera veckor. Och jämfört med den gamla grusvägen tyckte vi nog att det nu liknade ett dansgolv. Men vill minnas att hållbarheten var begränsad.

Lennart: länk till Hedekas

2022-04-12T18:48:16Z

länk till Hedekas

← Äldre version		Versionen från 12 april 2022 kl. 20.48
Rad 1:		Rad 1:
	Granne med Vägverket		Granne med Vägverket
	Under många år, förmodligen en bit in på 60-talet, hade Vägverket en underhållsstation några hundra meter innan Foss kyrka. I dagligt tal sa vi nog oftast ”Sannhåla” som var vår närmaste granne under många år på andra sidan Fossvägen. I anslutning till Vägverkets lokaler låg också en av kommunens ”soptippar”. Hur samhället då såg på sophanteringen är kanske värt en egen krönika. Jag kommer ihåg att det åtminstone fanns ytterligare en ”soptipp” någonstans utmed vägen mot Hedekas. På den tiden var källsortering och återvinning okända begrepp. Här blandades livsmedel, glas, metall, bekämpningsmedel, oljor ja allt som betraktades sopor hamnade där. Soptippen vid Foss stängdes förmodligen först någon gång på 60-talet.		Under många år, förmodligen en bit in på 60-talet, hade Vägverket en underhållsstation några hundra meter innan Foss kyrka. I dagligt tal sa vi nog oftast ”Sannhåla” som var vår närmaste granne under många år på andra sidan Fossvägen. I anslutning till Vägverkets lokaler låg också en av kommunens ”soptippar”. Hur samhället då såg på sophanteringen är kanske värt en egen krönika. Jag kommer ihåg att det åtminstone fanns ytterligare en ”soptipp” någonstans utmed vägen mot [https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedekas Hedekas]. På den tiden var källsortering och återvinning okända begrepp. Här blandades livsmedel, glas, metall, bekämpningsmedel, oljor ja allt som betraktades sopor hamnade där. Soptippen vid Foss stängdes förmodligen först någon gång på 60-talet.

	Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.		Vid ”Sannhåla” garagerades och utgick under många år olika fordon och maskiner som svarade för vägunderhållet. Här lagrades också sand för vinterväghållning. Sanden hämtades från olika grustag i bygden och transporterades till en, åtminstone i våra barnaögon, enorm sandsilo vilken i sin nedre del var försedd med ett transportband så lastbilens chaufför själv kunde fylla flaket och bege ut på vinterhala vägar när så var dags.

Lennart den 12 april 2022 kl. 18.07

2022-04-12T18:07:08Z

← Äldre version		Versionen från 12 april 2022 kl. 20.07
Rad 53:		Rad 53:

	Privat.		Privat.

			[[Kategori:Munkedalsbygden]]
			[[Kategori:Munkedalsbygden 21-1]]