Visa källa för Att köra konsumbuss 15-1

Jag menar då inte hela proceduren med att köra runt med bussen och expediera kunderna och så, vilket i och för sig var väldigt trevligt, det var ju oftast veckans höjdpunkt då Konsumbussen kom, på många ställen samlades folk, som annars inte träffades, och kunde prata en stund också. Några få ställen hade Konsumbuss t.o.m. två gånger per vecka.

Nej, jag tänker mer på det "tekniska" framförandet.

När det blev aktuellt med feriejobb på sommaren för mig kunde jag få följa med konsumbussarna som förstärkning. Sedan, när man blev 18 år och hade tagit körkort hos Praktiska Bilskolan i Munkedal, ing. E. Lönnqvist, så fick man även vara med och köra. Det behövdes inget speciellt körkort för lastbil då, om den inte gick i beställningstrafik. Ni minns kanske de gröna skyltarna på Werner Thorins och Johan Karlssons lastbilar, "Trafikbil" stod det på dem, även taxibilarna hade sådana.
[[Fil:Konsumbussen M-Konsum 2.jpg|miniatyr|Buss nr 2, lilla Volvon (modell LV 340)]]
Buss nr 2, lilla Volvon (modell LV 340), hade lindrigt sagt tungtrampade bromsar. Till skillnad från storebror "trean" (Volvo LV 220) hade den ingen servo för trumbromsarna. Och servostyrning hade ingen uppfunnit ännu, eller det var inte infört på lastbilar i denna storleken då. En gång, när vi kom från Hedekashållet mot Konsum Stale, där vi skulle tanka, så vid [[Önnebacka]] vinglade det ut en tant på cykel mitt framför bussen. Arne Hermansson, som då hade hand om denna buss lyckades bromsa så hårt att hjulen låste sig på den torra asfalten och klarade tanten, det var en prestation! Han halvlåg på sätet och tryckte så hårt på bromspedalen att han blev blåröd i ansiktet. Det var fasta säten, inte ens längdjustering, för "one size drivers" och Arne, som knappast var stor i växten hade definitivt inte "rätt" storlek. De s.k. sätena var en lång träbänk, på vilken det låg stoppade galonklädda dynor. Ryggstödets dynor var fastskruvade i hyttens bakvägg.

Denna buss hade även en annan egenskap, eller snarare egenhet, den tappade bakhjulen litet då och då. Pinnskruvarna, som satt i bromstrumman och som hjulen skulle sitta på, var inte tillräckligt dimensionerade och mattades i materialet så att de gick av. Åtminstone gick det inte med en så stor påbyggnad som "butiksskåpet" utgjorde. Hävstångskrafterna blev för stora.

Håby Motor, som lagade och servade dessa bilar lärde sig med tiden och hade nog lagt upp ett lager av bakbromstrummor för bussen. En gång hade den tappat hjulen vid Konsum Stale och verkstaden hade varit där och reparerat, nu skulle den hem till Konsum Stationen. Det blev min uppgift att köra den dit. Efter att ha blivit skjutsad till [[Stale]] startade jag färden hemåt och lyckades ta mig upp genom växlarna i den osynkroniserade växellådan (2.an, 3:an, 4:an) och gled nedåt Kvistrum, där jag hade stopplikt vid "Rikstvåan" (E6). I den långa nedförsbacken, i vänsterkurvan där det blev brantare, började jag bromsa. Och jag bromsade och bromsade och bromsade, men det gick inte bra. Jag vet inte om den nya bromstrumman, som inte var insliten ännu, gjorde att bromsarna blev extra tungtrampade, eller om jag missbedömde (den uteblivna) effekten, men när jag svängde höger mot stoppstrecket vid riksvägen hade jag fortfarande fart kvar. Jag fick dra handbromsen också! Den verkade på kardanaxeln och fungerade alltså som en separat broms. Bussen stannade precis framför stoppstrecket, så det gick bra den gången också. Oftast har man haft en oförskämd tur att klara sig i trafiken.

Text och bild: Per “i Konsum” Johansson
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 15-1]]