Redigerar Historier från bygda 18-2

HISTORIER FRÅN BYGDA- BRUKSTORGET


I [[Historier från bygda 18-1|förra avsnittet]] hade jag på min promenad utmed Bruksvägen avverkat ”Bostäderna”. Nu har jag kommit till Torget. Jag tänkte ge en del glimtar av händdelser och personer, både självupplevda och sådana som jag hört berättas av händelser i och omkring torget. Men först en liten bakgrund.


När bruket på 1880-talet började bygga upp det som kom att bli ”Bostäderna” kom platsen till som ett område för olika typer av service.

En studerande vid Gotlands högskola, Linda Pettersson har beskrivit detta i en uppsats som publicerades för ett antal år sedan. Uppsatsen handlar om bostäder och trädgårdskultur omkring bruket.

Den stora etableringen av verksamheten skedde 1895 då järnvägen mellan bruket och Munkedals hamn kom till. Då anlades Munkedals övre station på Munkedals järnväg.

Omkring stationen växte torget upp med både bostäder och ”servicebyggnader”. I den norra änden nedanför ”Bracka” byggdes kiosken som kom att kallas Hammars kiosk. Bredvid kiosken byggdes den långa länga som kom att innehålla ett antal garage. I det vänstra garaget stod i många år brukets brandbil. I den andra ändan fanns under många år utrymmen för brukets försäljning av bl a maskinfilt. kol, papperprodukter och annat överkottsmaterial från bruket. Detta såldes både till anställda och allmänheten. Bredvid detta låg en byggnad som på 1950-talet huserade en ”frysfacksanläggning”. Det var anställda på bruket som bildade en förening. De köpte in en anläggning där medlemmarna fick tillgång till frysfack då frysboxar i hemmen inte var så vanligt på orten. Bakom längan mot bruket låg en liten stuga där bl a familjen Rundqvist hade bott. Vid garage-

längans södra ände låg också den sk vagnboden där järnvägens passagerarvagn förvarades.

Stationsbyggnaden som byggdes 1895 inreddes med väntsal, godsmagasin och lägenhet för stationsmästaren. Tjänsten innehades mellan 1895 och 1948 av Axel Helmer Svahn. Han var av den gamla sortens myndighetsperson och något av en Kung över hela torget. När han gick i pension efter lång och trogen tjänst drogs stationen in och huset blev affärshus. En ritning från 1950 i brukets arkiv visar ombyggnaden. Huset kom så småningom att inrymma Handelsföreningens filial, Trogens charkuteri och Algot Blombergs mjölkaffär. Huset var för övrigt det sista vid torget som revs på 1990-talet, då bruket behövde bygga ut sina pappersmagasin. Det hade i många år varit ICA-butik under namnet Brukshandel.

Vid stationens södra ände låg Strandbergs hus som ägdes av bruket. Det revs redan 1963 i samband med att Bruksvägen lades om och kom att dras fram på den nedlagda smalspårsjärnvägen på sträckan mellan Hagafors och fd stationshuset.

Framför stationshuset planterades i början av förra seklet en gran som när den blev uppvuxen kläddes som julgran under många år. På andra sidan vägen låg fram till 1980-talet låg ett större boningshus  som användes som tjänstebostad. I det huset bodde i många år ”Byggen”, Ivan Karlsson som var byggnadschef på bruket.  Huset hade det vackra namnet Lyckebo.

Ett riktigt torg skall ju som bekant ha torghandel och brukstorget var inget undantag. Under många år bedrev slaktare Trogen försäljning av kött och charkuterivaror. ”Albert i trädgårn” sålde grönsaker, frukt och blommor från Oskar Winblads handelsträdgård på Torreby.

Den stora samlingsplatsen var Hammars kiosk. Den ägdes i många år av Viktor Hammar. Den siste ägaren före den nedlades i slutet av 1970-talet var Erik Johannesson, av oss ungdomar kallad ”Pelle i kiosken”.  I kiosken kunde man köpa det mesta utöver traditionella kioskvaror. När jag växte upp var det alltid lika roligt att komma in i kiosken när gubbarna kom dit för att lämna tipset. Viktor Hammar eldade i kaminen och småpratade med gubbarna som språkade sinsemellan och lade upp tipstaktiken. Det pratades också en hel del fotboll då många av de sk ”bostädskalvarna” var fotbollsspelare och idrottare själva. Jag fick där lära mig mycket om gamla tider och livet omkring bruket.

Jag kan inte låta bli att nämna några av gubbarna vid namn bland dem jag kommer ihåg mest. Det var bl a bröderna Axel och Torsten Hansson, Ivar Hansson, Göte Lindqvist, Filip Stålfors, Bror Grundberg och bröderna Bertil och Torsten Baaz.

Inför julen var det alltid spännande att se på julskyltningen i kioskens stora fönster. Detta gällde också filialens fönster.

Ett annat minne var den årliga valborgsmässosången på kioskens trappa. Då stod Munkedals manskör där och sjöng före de skulle vidare till andra uppdrag.

Bland andra minnen från området i min barndom vill jag återge några stycken.

På järnvägens smalspårstid (1895- 1955) fick man stiga på tåget vid Övre station. När stationen stängdes 1948 fick man lösa biljett direkt av konduktören på tåget. Då försvann den gamla tjusningen av stationen som samlingsplats och man fick stå ute och vänta, men det var ändå spännande för en liten grabb. Det kom alltid någon intressant person som man kunde lära känna. Bland dem jag minns var fru Strandberg som satt i sitt fönster och gärna pratade med folk.

När smalspårsperioden upphörde efter järnvägens ombyggnad till normalspår flyttades järnvägen till andra sidan älven och fick en ny station vid Syradammen. Vid smalspårets upphörande köpte skrothandlare Östlund tre ånglok för skrotning. Dessa ställde han upp vid Övre station. När jag följde med min mamma för att handla i filialen smet jag ofta bort till loken för att noga studera dessa. Vid ett tillfälle plockade jag fickorna fulla med stenkol från loken som jag tyckte att mamma skulle elda i köksspisen därhemma för den goda luktens skull. Jag blev besviken när min mamma förbjöd mig att ta med kolen hem.

Även om järnvägsmiljön vid torget försvann så sparade bruket en liten del av smalspåret bakom filialen. Det var det spårsystem som gick från bruksområdet till den telferkran som stod utanför bruket. Kranen stod på fyra ben med ett tak över. När leverans med sågade trävaror, från framförallt Färgelanda sågverk, kom med lastbil hissades dessa upp i kranen. Träpaketet hämtades av det lilla dieselloket (Sala-maskinen) och tillkopplade flakvagnar för transport in till brukets bottespikarverkstad. Det  lilla tåget kördes ofta av Ivan Eriksson. Vi pojkar tyckte att han var lite barsk då vi inte fick åka med, viket vi gärna ville. Men det var ju in på ett industriområde vilket vi förstod redan då.

Detta var några personliga minnen från min uppväxt och jag har många fler som inte ryms i den här artikeln. Men de får vi kanske komma till vid ett senare tillfälle.

Torget var en samlingsplats och navet omkring det som hände kring bruket. Det var en idyll som speglade ett brukssamhälle som inte längre finns i dagens moderna samhällsstruktur. Torget och ”bostäderna” försvann succesivt allteftersom bruket byggde ut efterbearbetning, lager och utskeppning. Det som finns kvar är minnen, fotografier och ritningar, både privat och i brukets arkiv.  Det sk bruksarkivet gavs för några år sedan som gåva av Arctic Paper till Munkedals hembygdsförening och Museiföreningen Munkedals Jernväg. Föreningarna har påbörjat ett uppordningsarbete som beräknas ta många år framöver. Med materialet som grund kan bedrivas ytterligare forskning men jag vill uppmana läsekretsen att komplettera med egna minnen från torget. Här finns mycket att göra.


[[Björn Jacobson]]
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]