Redigerar Farbror Calle och jag

Farbror Calle och jag.


Min farbror Calle, var våran familjs ”allt i allo”. Såväl i glädje som i sorg.

Hur min pappas syster, Ida och Calle träffades, vet jag inte. Och när dom gifte sig var jag liten och har inget minne av detta. Men jag var med i alla fall, enl min mamma.

Dom bosatte sig i Föreläsningssalen, på andra våningen med ingång från framsidan. Det fanns ingen balkong från början utan den tillkom senare. Exakt hur gammal jag var när mina minnen börjar ta form, kommer jag inte riktigt ihåg. Men jag minns att jag fick krypa på alla fyra upp för den branta trappan till själva lägenheten. Det var dubbla dörrar in, varav den yttersta var väldigt fin med glas-infattade rutor. Nere i tamburen fanns ett stort träskåp där stora isblock förvarades. Det var dåtidens kylskåp.  Hade jag tur kunde jag vara där när det skulle bytas isblock. För det smälte ju så småningom. Tror det var arbetare från Herrgården, som gjorde detta. Blocken hämtades från den stora sågspåns-bingen, som låg på sidan om vägen, ner mot älven, fram till Föreläsningssalen. Tror det finns lite rester kvar än i dag. Jag vet att jag tyckte detta var jättekonstigt att isen låg i sågspån.

Det fanns uppstoppade djur på väggen vid trappan. Om jag minns rätt, så var det bl a en uggla, som hittats  och den tog Calle hand om och såg till att den blev uppstoppad, för att sedan pryda trapp-uppgången.

Ja, så var jag uppe på andra våningen. Jag var alltid hos faster Ida och Calle när mamma var med och tog upp rovor på Herrgården. Det var ett kvinnogöra på 40-talet. När  det var dags för mat eller saft och bulle fick jag sitta intill Calle. Han läste alltid tidningen, Kuriren, vid matbordet. Det var kanske därifrån han fick lite uppslag till sina många visor.

Inne i vardagsrummet fanns det stora skrivbordet, vilket var Calles arbetsplats. Det var där alla visor och tal kom till. Men skrivbordet var ”förbjuden mark” för mig. Att sitta mitt emot gick bra och då kunde det hända att han sjöng en liten trudelutt för mig.

Något jag tyckte var spännande, var att följa med Calle till källaren där den stora pannan fanns. Den eldades med Bricketter.Men jag fick hålla mig på avstånd, för det var väldigt varmt. Pannrummet låg under skolsalen, den som låg utåt kanalbanken till.

Calles trollerisaker, som förvarades ute på den stora vinden fick jag bara titta på. Det var bara trolleri-staven jag någon gång fick hålla i. Men hur jag än viftade så inte fick jag fram några näsdukar. Så trollerisakerna var ”se, men inte röra”.

Calle och Ida hade städningen av Föreläsningssalen. Då kunde jag vara med och hjälpa till. Fast det blev väl lite si och så med den saken. Minns att jag mest sprang omkring och skulle lära mig klättra på ribborna, som var utmed ena väggen.

Calle var en riktig ”spelevink”. Minns att mina fastrar pratade på när han var ute och körde bil. Det var inte alltid det gick rätt tillväga. Körkortet var inte alltid på plats och kanske hade han fått ett glas för mycket. För visst tyckte Calle om att få ett glas ibland. Och att hitta på rackartyg, det kunde han. Minns en gång när mamma och pappa hade kalas hemma. Då kom lekhumöret fram hos Calle. Han placerade en ”lort” på hallgolvet. När mamma upptäckte detta blev hon förskräckt, trodde ju någon hade mått illa och kräkts. Men så var ju inte fallet och den som fick sig ett gott skratt, ja det var Calle.

Min första gula tomat fick jag av Calle. Han var mycket på Trädgården, då den hade byggts uppe vid Pumpebron. Tror han var någon slags föreståndare där. Där fanns både grönsaker och blommor. Och det var där jag fick min gula tomat. Och visst var den god.

Det fanns ett piano i Föreläsningssalen och där brukade jag sitta och klinka när Ida och Calle städade. Jag kunde använda det tills jag fick ett eget piano. Och blev lite duktigare. Då fick jag vara med i Calles Midsommaruppträdande i Parken. Och det var ju stort.  Usch, nu blev det lite skryt också. Det var inte meningen.

På kalas och andra familjeträffar hos Ida och Calle, var vi först i lägenheten Då var det skratt och mycket prat. Det kunde hända att spelkorten kom fram, då fick jag sitta hos pappa och titta på. Ibland samlades vi nere i den stora salen där Calle underhöll oss från scenen. Då blev det sång och trolleri. Och faster Idas mat som hon bjöd på, ja där är det hennes stuvade gröna ärter jag minns mest. En tid som nu är förbi.

När det var födelsedag i familjen eller bröllop, då var Calle en självskriven gäst. Han höll i det hela, sjöng och höll tal. Fick alla gästerna på topphumör. Och när det var tråkigheter, så var det Calle som var en ”klippa” för familjen och ordnade mycket av det praktiska.

Att ha egen jultomte var inte så dumt. Calle var tomte hos min familj när mina barn var små i flera år.

Gamla minnen är värdefullt. Så tycker jag.                                                                                                                                           

Och jag som minns är Marita Östlund Wennerholm


Kuriosa och Källa:

Calle och brodern Gustaf startade Munkedals Vattenfabrik. Troligen omkring 1930 eller tidigare. Sedan 1950 talet blev fabriken nederlag för Utsiktens Bryggeri, Uddevalla

Calle föddes på Brudås under Stora Foss Östergård.

Far var Soldaten Nr 12, från Stångenäs Kom pani, Herman Hansson Foss, och hans mor var Agnes Eugenia Carlsdotter, från Håby. Calle hade 10 syskon, varav 2 av systrarna var tvillingar.

Calle står som trädgårdsarbetare från Skolhuset, (Bruksskolan?) i Vigselboken och Ida som fabriksarbeterska från Ekeröd, Skälleröd

Calle Född 3 April 1900, Vigd 31 December 1942, Död 10 Augusti 1976.

Riksarkivet, Sveriges Dödbok 1860-2016, AD Foss C:8, Foss Alla:1
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]