Redigerar En roddtur i ungdomen

En roddtur  i ungdomen  för mycket länge sen

För en tid sen kunde man läsa i Bohuslänningen om en tuffing som rott från Gårvik till Göteborg. Här kommer en minivariant av den  berättelsen:

Det måste ha varit i augusti 1958. Min kamrat Margareta och jag skulle fylla sjutton år senare på hösten.

Det var några veckor innan vi skulle börja skolan i Uddevalla men vi kände väl att vi ville uppleva något speciellt innan dess.

Något med  att utforska nya områden i kombination med camping, hav och frihet ingick i våra drömmar. Efter att ha diskuterat lite, började vi smida planer om att kunna ta oss till Lysekil.

Det skulle inte duga att ta sig dit med tåg, nej vi skulle ta oss dit sjöledes.

Efter en stunds överläggning med min pappa Kalle, gav han med sig och lät oss låna hans lilla eka under en vecka. Jag minns inte om vi nämnde att vi tänkte  ro så långt  som till Lysekil med ekan men han litade nog på att vi skulle klara det också.

Glada i hågen, efter att vi fått låna ett tält hemifrån där jag bodde på Åtorp, gav vi oss iväg till Rissvarp där ekan låg och påbörjade första etappen roendes ut till Bergsvik, där Margaretas föräldrar hade sitt sommarboende.

Nu gällde det att övertyga Margaretas föräldrar om att det här med att utforska Gullmarn  var en utmärkt idé.


Även dem fick vi med oss på detta så nästa dag bar vi ner tält, filtar, madrasser(inga sovsäckar eller liggunderlag) ett spritkök, lite mat och fiskegrejer i ekan och gav oss iväg, påhejade av  Margaretas mamma Eira Gyberg och mostern Maj Grundberg.

Vi kom iväg på förmiddan, rodde  ut mot Tungenäset, förbi Smörkullen, Gullmarsbergsviken och med Bornöarna på styrbordssidan.


Vi hade motvind och fick kämpa mot vågorna men rodde på och nådde fram  till Hällebäck på eftermiddagen. Där åt vi, satte  upp tältet och somnade efter  dagens ansträngningar.

Tidigt på morgonen vaknade vi av att någon rörde sig utanför tältet, andades tungt och trampade på tältpinnarna. Jag minns hur rädd jag blev men kom mig ändå för att kika ut genom nätfönstret -  och fick titta in i ett par koögon. Vi hade alltså inkräktat i en beteshage men korna brydde sig inte om oss utan betade lugnt vidare och vi somnade om.

Vi rodde på nästa dag och måste ha kommit förbi det som idag är Gullmarsleden, länsväg 161, färjan mellan Skår och Finnsbo (invigd 1976).

Enligt Wikipedia är det största djupet i Gullmarn ca 120 meter bl.a. utanför Alsbäck och strax före Gullmarsleden men det visste inte vi när vi rodde. Inte heller att Gullmarn långt senare skulle komma att ingå i EU:s Natura 2000. Vi var bara på äventyr, njöt av friheten och kände oss som upptäckare av nya världar.


Med tiden  blev vi allt tröttare, eftersom vi rott länge i stark motvind och med större vågor ju längre ut vi kom.  Desto gladare blev vi när vi  såg tornet på Lysekils kyrka och förstod att nu snart var vi framme.


Vårt mål var Gullmarsbaden, på den tiden en liten  campingplats ganska nära Lysekil,där vi skulle komma att stanna fyra dagar.

Andra campinggäster tittade lite nyfiket när vi sköt upp båten på land och bar iland madrasser och tält, för det var kanske ovanligt att man kom till campingen med båt på den tiden utan de flesta kom med bil eller cykel och fick passera en reception. Vakten var förvånad när vi kom och ville betala men var vänlig och visade var vi kunde förtöja ekan säkert.


Nu  följde en tid med matlagning på spritkök, besök i Lysekil, jag tror vi gick dit till fots ( minnet sviker ) men hade tydligen pengar att gå på kondis ibland. Vi vandrade runt i stan, badade på Sivik.  Minns att vi även tittade in i Lysekils kyrka där vår konfirmationslärare Bengt Nordblom senare skulle bli kyrkoherde.


På campingen trivdes vi utmärkt till en början, speciellt som vi kunde se på storbilds-tv från kiosktaket, vilket ju var nytt för oss. Sen var det ju spännande att laga mat på spritköket även om det blev konserver vi åt. Tyvärr blev det inget fiske för vår del.


Ibland tyckte vi att det var obehagligt  med en campinggäst ( en gubbe tyckte vi )som gärna ville  ha kontakt fastän vi inte ville. Till slut hittade vi ett par stora herrskor som vi satte framför tältöppningen för att avskräcka honom. Vi kände oss ändå rädda så vi beslöt till slut att lämna campingen  och åka hem.


Vi ville vänta till kvällen och ro hem på natten för någon hade sagt  att vinden brukade mojna då. Den vänlige mannen i receptionen avrådde oss från att ge os ut på fjorden eftersom det skulle regna och bli ostadigt väder.

Han tyckte att det var alldeles för långt för oss att ro ända in i Saltkällefjorden. Men vi hade bestämt oss.

Vi tog ner tältet, packade ner allt, tittade på TV, sa adjö till vår kompis i receptionen och sköt ut ekan vid   11-tiden.


Vi rodde nu mitt i fjorden. Vi hade motvind och det regnade hela tiden. Vi skulle kanske ha lyssnat på vår vän som sa att det skulle blåsa nordostlig vind och dessutom regna.

Vi kämpade på i krabb sjö, rodde i skift och den som var ledig,fick hålla igång spritköket och koka te i ett litet utrymme längst bak. Enligt Margareta tvättade jag håret i saltvatten mitt i natten men det minns jag inte.

Ett tag diskuterade vi om vi inte ändå skulle ta oss iland och sätta upp tältet men nu ville vi hem så då var det bara att fortsätta och ro.


Efterhand började det ljusna något och snart kunde vi skönja silhuetten av Smörkullen långt borta och även Stora Bornö som en mörk skugga.


Även om vi förstod att det var en bra bit kvar, kände vi oss lättade och fick nya krafter.

Snart närmade vi oss Tungenäset på babordssidan där det satt några fiskare i sina båtar med  spön och väntade på makrill. Vi måste ha utgjort en konstig syn, två unga flickor i en eka med madrasser längst fram, komma roende tidigt på morgonen utan nån som helst avsikt att fiska makrill. Männen i båtarna glömde sina spön och tittade efter oss istället.


Väldigt hungriga, våta, och uttröttade kom vi till Bergsvik kl 5 på morgonen.

Vi fick banka på fönstret och väcka Margaretas föräldrar. Det första som hände var att vi fick visa våra händer, fulla av sår och blåsor och Margaretas pappa hämtade sårpuder som skulle lindra och stoppa infektioner.

Sedan fick vi  sova i närmare 12 timmar.


Färden var över och blev ett minne för livet för oss  även om det  hela inte var så märkvärdigt om man jämför vad folk idag upplever på resor till främmande kontinenter. Det var för oss första gången att på egen hand möta en utmaning och klara av strapatser och det är väl det som gör att vi ofta återkommer till vår rodd 1958.


Apropå rodd så spreds ett rykte bland släktingar och bekanta till våra familjer att vi skulle haft  hjälproddare ombord, vilket alltså nu dementeras på det bestämdaste! Ingen skulle frivilligt ha gett sig ut i det väder som rådde under hemfärden.


Utan att skryta så var vi båda  ganska starka i armarna på den tiden. Margareta var ju dessutom van vid båtliv eftersom hon var på sjön med sin familj  nästan varje dag på somrarna  och jag själv var ju ute på fisketurer då och då med pappa och lillebror Kurt för när pappa rodde drag fick jag ro för det mesta.



Både Margareta och jag vill slutligen, lite vemodigt, rikta ett tack till pappas lilla  trygga, vita eka, som så tålmodigt lydde varje årtag och tog oss så långt bort!



Alla har vi varit med om nåt som vi gärna berättar om för barn, barnbarn eller vänner. Det är bra att vi berättar för det kan inspirera andra att ge sig ut på äventyr, söka upp det som finns nära oss, eller: plocka fram nåt ur minnet och göra som Margareta   och jag, berätta i

i Hembygdsföreningens tidning.

Margareta Nislander( Gyberg )   Ethel Miletic  ( Carlsson )
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 18-2]]