Redigerar En gammal medicinnota 89-1

Någon gång i början på detta århundrade drabbades min moster Elise av den besvärliga åkomma,  som på den tiden kallades "vone beddet" (onda bettet), ibland också trollskott eller finnskott. Det yttrade sig i att en tumme började värka, så småningom så svårt att fingerbenet flisades sönder och stöttes ut i små bitar genom den ilsket röda och alltmer sönderslitna huden. Då gick Elise till en klok gumma, Sela i Backen, och bad om  hjälp. Sela visste på råd. Medicinen stod redan  färdigblandad i en stor brun flaska. Enligt den utskrivna notan innehöll den följande: 
 Bäfvergäll                20 öre 
 Dyfvelsträck              10 öre 
 Lagerbär                   8 öre 
 Säfvenbom                  8 öre 
 Drakblod                   8 öre 
 Färrnagreum                8 öre 
 Äkta  korall               8 öre 
 Hepra antimonon            8 öre 
 Anthnonons krydda          8 öre 
 Summa                     86 öre 
  Vi vet alltså vad de olika ingredienserna kostade men inte i vilka proportioner den läkekunniga kvinnan blandat dem. Det råder också oklarhet om vissa detaljer i preparatet. 

Hur som helst var artikeln Bävergäll det avgjort dyrbaraste. Detta rödbruna, kraftigt luktande ämne fick man från två körtlar som sitter i närheten av bäverhannens yttre könsorgan. Bäver eller bjur som man också brukade kalla den  -- var även på den tiden ganska sailsynt och det medicinskt verksamma och  ytterst begärliga gället därför svårt att få tag på och mycket dyrt. Men tant Sela hade tydligen lagt upp ett litet förråd och tillhanda höll det för 20 öre. 

Det näst dyraste var det obehagliga ämne som kallas Dyvelsträck. Namnet kommer  från det lågtyska uttrycket "dyvel",  som betyder djävul, dyvelsträck alltså liktydigt med "djävulens avföring". Egentligen är det ett brungult gummiharts  med intensiv lökliknande lukt och en skarpt bitter smak. Det  utvinnes ur rötterna på växter ay* släktet Ferula. 

Drakblod är också ett harts: Det är rött till färgen och man erhåller det antingen från drakblodsträdiet eller blodrottinghalmen. 

Lagerbär, den utmärkta kryddan, det vet vi vad det är, och att även Sävenbom kommer från växtriket är allom bekant. Sävenbom (juniperus sabina) är mycket giftig och inom parantes sagt användes den förr i världen ofta som fosterfördrivningsmedel. 

 Antimon då? Jo, detta grundämne finns t ex i det särskilt i Kina förekommande mineralet spetsglans. Men  nu börjar oklarheterna inställa sig. Kan någon säga vad  Fairnagreurn ar? För att inte tala om den mystiska Antimonons krydda   — kan någon  upplysa oss om vad det är för något? 

Och hur gick det för Elise? 

Jo, i takt med att hon drack ur den bruna flaskan — tre matskedar om dagen  (morgon, middag, kväll) — förbättrades hennes tillstånd. Och när buteljen var tömd var tummen   bra. Hon kände. inte av någon värk och  tummen såg nästan normal  ut: Det enda man kunde se var liksom en antydan till en längsgående fåra på ndersidan. Man kunde få det intrycket att tummen en gång varit kluven, eller nära på kluven, och sedan växt ihop igen. 

                                                           Sven Liguster 
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 89-1]]