Redigerar Sandens marknad 89-1

Man vet ej  med bestämdhet, när   marknaden på   Sanden eller  [[Saltkällan]] tog sin början. Det talades om, På ett tidigt stadium om "affärsträffar", inte bara på Sanden, utan på flera andra ställen i Bohuslän där  marknadsträffar anordnades. Man   köpslog om olika sorters varor, man bytte varor, sålde och köpte: Men  man talar om Sanden,  som en ung marknad   och detta föranledde riksdagsmän från Norrviken, Sunneryiken, Orust  och Tjörns härader, att ingå till riksdagen som ett "enskilt besvär", att fastställa ett datum för Marknad i Sanden, som tidigt lät tala om sig och som var känd  vida omkring.  Det var brukligt att  marknaden hölls i augusti, men riksdagsmännen   framhöll, att marknaden  borde avhållas i mitten av oktober  och så pågå i två eller tre dagar. Detta hände år 1769. Skälet till flyttningen av marknaden från augusti till oktober, åberopades att bönderna hunnit med sina skördearbeten och all fiskarna chi hade en tid på året som var gynnsam  att byta varor,  köpa och sälja. En del motsättningar uppstod, som att avslå marknaden och driva rörelsen på annat håll i länet. Alla dessa motsättningar ledde ingen vart, platsen för marknad vid Saltkällnit blev stadfäst som lämplig plats och småningom fastställdes datum för marknadens hållande till sista onsdagen i september och förblev så, under många åt framåt. Att röster höjdes på sin tid för marknadens avskaffande, angavs, att de båda områdena på var sin sida av Saltkällefjorden, låg i strid med varandra och att en innebyggare i Sanden blivit så slagen av en ovän i Saltkällan att denne sedermera avlidit. Men argumentet höll inte, och marknaden fick fortleva och lever än idag, fast på ett annat ställe.

Under vissa tider, kom det mycket folk till Sanden. Oftast låg det ett stort antal fiskebåtar invid stranden, dessa kom merendels från Orust och gjorde affärer med befolkningen från när och fjärran. Ty det kom folk långväga ifrån, ja oftast miltals, och ingen bonde lämnade marknaden, utan en kagge med "brissling" eller sill i sitt fordon. Sillen och fisken blev ett rikligt tillskott  i den annars så magra kosten I bondens hushåll under den kulna hösten och påföljande vinter. Visserligen fanns, som alltid förr i tiden ett fläskstycke I saltbaljan men utgjorde en enformig kost i det långa loppet. Fiskkuttrarna låg tätt invid de provisoriska bryggorna och det hände att någon överförfriskad  besökare knuffades över båtkanten och ner i vattnet. Men det var inget större djup och välvilliga händer hjälpte upp den nödställde igen på terra firma. 

På  1800-talet var det liv och rörelse kring Saltkällan och dess marknader. Om detta berättar en Fossbo, Frans    Hermansson i Stärkestad  (1861-1956), vars skildringar finns upptecknade i Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg. Han  nämner bl a  att det fanns gott om djur till försäljning vid marknaden, såsom hästar, nötkreatur, skinnvaror, smör, hudar, olika sädesslag, kläder m m.  Vidare förekom olika slag av bleckvaror, grytor och kastruller och karameller från en fabrik i Kungälv och givetvis fanns pepparkakor från samma  stad.

Vi har förut nämnt, att fiskebåtar av olika typer låg till vid Sanden. En åtrådd vara var spillånga, saltlånga och sill. Men också saltad rom fanns att tillgå på Sandens "fiskemartna", ett ord som oftast användes i sammanhanget. Annars var Saltkälle marknad både fisk- och kreaturshandel. och mycket annat som salufördes.  Man vågade inte gå från sina kärror. Om bonden själv hade somligt att uträtta, måste hans hustru stå på vakt, ty visst fanns det tjuvar. En kategori, som långt i förväg gladdes åt marknaden var pigor och drängar, ty denna dag var att räkna som en verklig helgdag. Och lustigt nog, var husbonden vänligt inställd till ledigheten, även om han annars i det dagliga livet på gården var ganska fordrande, fick tjänstefolket ledigt på marknadsdagen. 

Bonddrängarna köpte papperskarameller med långa band. Var det  någon känd piga på  marknaden, är det möjligt att drängen skänkte bort prydnadssaken till henne, det kunde kanske bli inledningen till närmare bekantskap, och det vet man vart det kunde tända. Och att sälja skillingtryck var en lönande affär, det fanns  många örhängen, som gärna ungdomarna ville lära sig. Andra begivenheter på marknaden var var spelmän och det talades om en spelman som spelade fiol trots att han var blind. Och karusell fanns  även, som roade både stora och små. Så nog kunde man bli av med pengar, det vill säga om vederbörande ägde sådana. Många gladde sig åt att kunna spara en slant och ha kvar på hemvägen.Man dansade ej på marknaden. Det var inte brukligt. Men nog fanns det ställen där ungdomar fick en svängom. Sommartid anlitades logar för de danslystna, men då fick golvet vara någorlunda jämnt.

Saltkällan erhöll i början av seklet en hållplats för tågen. En sådan dag det hölls marknad vid Sanden var det i regel många som tog tåget. Sedan blev det en kvarts timmes promenad. Mest folk kom från Uddevalla, men även från Göteborg och Vänersborg, tog ledigt en sådan dag.

Nu i vår framskridna tid, har marknaden levat upp som aldrig förr. Nu finns "Sannemarknaden" på andra sidan fjorden, först vid Taskeåns mynning, nära skredsviksgränsen, och senare i närheten av badplatsen. Det har varit publikrekord ett par gånger, så där 7.000 prsoner har kommit till marknadsplatsen. Och affärer har gjorts som aldrig förr. Nu har det varit ett nytt bekymmer,  som inte fanns förr, det med bilparkeringen. Och nu kan man inte längre ta tåget, det stannar inte i Saltkällan och anhalten är riven sedan många år tillbaka. 

Det fanns många sätt att ta sig till "sannemarknaden". Undertecknad valde att gå till "lilla järnvägsstationen" vi torget och åka tåget på brukets smalspåriga järnväg. Väl nere vid hamnen var det en roddare, som för ett pris av tio öre skjutsade oss över älvmynningen bort på andra sidan där vi följde sjökanten bort till marknadsplatsen, några minuters promenad. Mycket har förändrats under åren, så och med marknadsstilen. Ingenting är som förr. 

Alfred Carlsson
[[Kategori:Munkedalsbygden 89-1]]
[[Kategori:Munkedalsbygden]]