Redigerar Stuveryr - mitt barndomshem

Stuveryr - mitt barndomshem 

På Stuveryr bodde min farfar Johan Strömberg, född Carlsson, med min farmor Justina, född Muhr. Tretton barn föddes här i detta lilla hus, med bara ett rum  och  kök, samt en liten veranda. Stuveryr var ett  litet torpställe med några åkerlappar och lite skog. 

Farfar arbetade i fabriken i Munkedal, för det gick ju inte att klara sig på 

ett litet torp. Barnen föddes i rask takt. Det var Ernst, John, Tyra, Axel, 

Gunnar,  Torborg,  Sven, Valdemar, Henry,  Magdalena, Axel, Ida  och 

Torbjörn. Att det var två som fick heta Axel berodde på, att den förste 

Axel dog innan han var femton år. Han ramlade ute vintertid när han på 

kvällen skulle gå hem från en kamrat och blev liggande och  frös ihjäl. 

Den andre Axel  dog också innan  han var femton, troligen i en brusten 

blindtarm. När min far Valdemar Strömberg gifte sig med min mor Svea, 

född Ingman   hade han byggt till en våning på huset, men fortfarande 

endast ett rum och  kök, samt ett litet frontrum över verandan.  Här 

föddes mina systrar Irma som dog drygt ett år gammal, Eira och jag själv 

som heter Inez.. Även min kusin Roland Ingman är född här, på grund av 

att min moster Nora  och barnen  Inge och Anne-Marie  bodde hos oss, 

den tid Sigfrid var inkallad under kriget. Det är besynnerligt att vi fick 

plats, men vi var vana vid, att alltid ha mycket folk omkring oss, och ofta 

bodde någon av kusinerna här. 

Alla trivdes på Stuveryr, och vi hade en  fantastiskt bra och rolig barn- 

dom, tack vare enastående föräldrar, och  en  farmor som  var den finaste 

människa  jag någonsin träffat. Farbror Henry  bodde kvar hos farmor, då 

farfar  dog 1941, och ofta   kom fastrar, farbröder och kusiner på besök. 

Det var alltid någon  som  kom varje vecka.  På somrarna  var det lätt att 

bo på  Stuveryr men på vintrarna betydligt värre, för det var ju så långt till 

allting. Till Saltkällans skola var det sju kilometer: Dit fick vi gå, i bästa 

fall cykla, men värre var det när jag skulle "gå och läsa" i Foss. Det var 

under vinterhalvåret och i början av hösten  kunde jag cykla. Det var en 

mil till Kvistrum, och sedan hade jag ytterligare en bit kvar till kyrkan. På 

vintern fick jag gå,   mestadels genvägen    över Stale  myrar,  det var 

jättelångt, och kallt. Två ganger i veckan läste vi, och så till kyrkan varje 

söndag.  På hemvägen,  när det var  som kallast, kunde jag gå in till min 

kusin  Solveig,  och  värma   mig.   Det  var inte roligt att  gå   över 

Stalegårderna i blåst, kyla och nare. Min farmor  dog  detta år i januari, 

och det var rain läspräst som förrättade jordfästningen. När han av mina 

föräldrar fick veta hur lång väg jag hade till kyrkan, sa han att jag inte 

behövde   komma  till  Högmässan    på  söndagar  mera.   Det gjorde jag 

emellertid ändå, fast varannan söndag istället. 

Det  var ju inte bara jag som hade lång väg till allt, det gällde oss alla som 

bodde  här.  Det var lite av  Norrland över  Stuveryr. Jag minns särskilt 

vintern 1952 då snötäcket  var en och en halv  meter djupt  på slätt mark. 

Då   fick jag åka  skidor för att hämta   dricksvatten,  det var  ungefär 

femhundra   meter till den dal där kallkällan låg. Det gick inte att pulsa och 

gå i så djup snö. 

Pappa  arbetade på  Munkedals  AB alla dessa år, men när   min syster Eira 

fick arbete i Konsum   i Munkedal och sedan  även jag, så tyckte vi att det 

var  dags att flytta till samhället, vi var ju tre som skulle dit varje dag. Den 

1 december gick flyttlasset, och Stuveryr blev sålt och rivet året efter. Nu 

finns  bara två mossbelupna   trappor kvar, och  skogen står hög där  det 

förut var åkrar. Men för oss alla som bott eller vistats på Stuveryr, är det 

fast förankrat i hjärtat för alltid, med för min del, enbart soliga minnen 

                                                     Text och bild 

                                                   Inez Jansson 

  Gården   Stuveryr är som artikeln berättar ett minne blott. Husen   är 

  sedan länge  borta och endast  muren till fähuset står kvar. För den 

  som  åker  skidor och  kör milspåret  från t.ex. Önnebacka   passerar 

  ungefär  halvvägs denna grund.  Den är då  en  ofta använd pausplats i 

  skidåkandet.  Om  man till fots vill ta sig dit så kan man från vägen 

  mellan Saltkällan och Vågsäter ta av norrut vid vägen som  går till Hult 

  vid Kvarndal. 

. 
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 06-1]]