Redigerar Kviströmsälven

Kviströmsälven kallas [[Örekilsälven]] efter att den flutit samman med [[Munkedalsälven]] flöde strax nedom [[Munkedals Folkpark|Munkedals Folkpark.]]

Se artikel i Nordisk Familjebok<ref>[http://runeberg.org/nfbo/0228.html]</ref>

Text ur Nordisk Familjebok 1911:

'''Kvistrumsälfven,''' ett af Bohus läns största vattendrag, under större delen af sitt lopp kalladt Örekilsälfven, uppstår i Gesäters socken på Dal, strax n. om länsgränsen, genom föreningen af Rölandaån och Töftedalsån, strömmar därefter öfver gränsen in i Sörbygdens härad af Bohus län, där den från vänster upptager Lerdalsån från Lerdals socken på Dal, flyter genom den långa Kärnsjön och mottager därefter från vänster Munkedalsälfven (på Dal kallad Valbo- l. Högsätersån), hvarefter vattendraget får namnet Kvistrumsälfven och faller ut i Saltkällefjorden af Gullmaren något nedanför Kvistrums gästgifvargård och tingsplats. Vattendragets längd är från Töftedalsåns källa omkr. 90 km. och dess nederbördsområde 1,340 kvkm. Älfvens nedersta del, omkring Kvistrum, är ryktbar såväl för sin naturskönhet som för sina historiska minnen. Vägen från Uddevalla till Strömstad och Norge går där fram ö. om älfven genom ett långt och mycket smalt pass mellan det höga, nästan lodräta fjället på ena sidan och älfven på den andra, för att vid passets norra ända, vid gästgifvargården, gå öfver den forsande strömmen på en 75 m. lång bro (se fig.). Älfven är omkr. 36 m. bred, något bredare s. om bron. Djupet är icke obetydligt; vad finnas dock på flera ställen, som göra det tämligen lätt för infanteri att komma öfver, men stränderna äro för branta för att kavalleri kan draga någon nytta af vaden. Under Hannibalsfejden anlades 1644 vid bron Kvistrums skans, ovisst dock om af svenskar eller norrmän. I midten af jan. 1658 öfvergafs passet af norrmännen under Ivar Krabbe utan svärdsslag vid Erik Stenbocks annalkande; denne besatte då skansen, men måste för den starka köldens skull åter utrymma den 11 febr. Än en gång besattes skansen af svenskarna, men återtogs 20 okt. 1659 af norrmännen under generalmajor Bjelke. I okt. 1675 besattes skansen af von Aschenberg med 2,000 man, hvarefter ett landstigningsförsök af öfverste Kruse med 1,000 norrmän med lätthet afvisades. 16 juni 1676 kom Gyldenlöve för skansen, som då var retrancherad, men det oaktadt drog sig generallöjtnant H. G. Mörner utan strid tillbaka. I aug. 1677 framsköt De la Gardie sina förposter till Kvistrum, där de förskansade sig, men då Gyldenlöve 27 aug. anryckte, drogo svenskarna sig tillbaka till Uddevalla, där ett kännbart nederlag tillfogades De la Gardie. Gyldenlöve befäste å sin sida Kvistrumspasset. 19 juli 1678 förstörde svenskarna under öfverste Sangershausen bron vid Kvistrum. 1711 uppfördes en sluten skans vid Kvistrum, och senare, ö. om älfven, "Karl XII:s retranchement", hvarifrån man kunde såväl beskjuta bron längs efter som behärska höjderna på andra stranden. 1719, då Rehnschiöld i juli drog sig undan från Kvistrum, lät han bränna därvarande bro. Den märkligaste af alla krigshändelser, som tillhöra Kvistrums historia, är det ryktbara slaget 29 sept. 1788. En dansk truppstyrka på omkr. 9,500 man under prins Karl af Hessen anryckte från Norge för att genom ett anfall på Göteborg och denna stads eröfring understödja ryska vapnen i Finland. En svensk trupp på några hundra man under öfverste V. Tranefelt satte sig förgäfves till motvärn och måste draga sig tillbaka till Kvistrum, där en förstärkning väntade, så att svenska styrkan uppgick till närmare 900 man och 6 artilleripjäser. Men i st. f. att besätta den gamla fördelaktiga förskansningen lät Tranefelt af öfverstelöjtnant Funck, som ansågs mycket hemmastadd på orten, förleda sig att uppföra en liten förskansning i södra delen af passet, omkr. 900 m. (mer än kanonhåll) s. om bron, som ej ens kunde ses från detta ställe. Bron blef ej ens upprifven, ej heller åbyggnaderna vid Kvistrum uppbrända. Den fientliga styrkan fick utan ringaste motstånd passera bron och besätta passets omgifningar på ömse sidor om älfven, så att svenskarna inom kort funno sig kringrända och måste möta fienden från två sidor. De kämpade visserligen tappert, men måste snart gifva sig fångna (tillsammans 806 man). De fleste frigåfvos dock mot villkor att ej mer deltaga i kriget, men gevär, kanoner och tross förklarades för fiendens byte. Förlusterna i döda voro endast 5 på hvardera sidan; omkr. 60 svenskar voro sårade. Misstankar om förräderi riktades mot Tranefelt och hans officerare och särskildt mot Funck, som ansågs ha vägledt fienden. Undersökning hölls inför krigsrätt, som dömde Tranefelt till 2 års och Funck till 1 års afsättning samt öfverstelöjtnant Friesendorff, hvilken som parlamentär antagit fiendens kapitulationsvillkor, till mistning af tjänst och lön under 9 månader. Dessa straff skärptes af K. M:t 1790 ytterligare, så att alla tre blefvo afsatta och ålagda att betala kostnaderna i målet. 

Jfr protokollen i målet (tryckta) och G. Björlin, "Krigsrörelserna i Bohus län 1788" (i "Göteborgs o. Bohusläns fornminnesförenings tidskr.", 1888).

(Wbg. L. W:son M.) 
[[Kategori:Namn på platser]]