Redigerar Livet på Lycke på 30‐40‐talet

[[Fil:Lycke med sina båda skolbyggnader.jpg|miniatyr|Lycke med sina båda skolbyggnader syntes väl en gång i tiden nerifrån Stenbron. Här syns herrgårdens tvättstuga till höger.Huset närmast till vänster är det gamla färgeriet som gett vägen dess nuvarande namn.

Foto: Selma Sahlberg 1914]]
Telefonen ringde en tidig förmiddag. Det var Yngve Carlsson från Munkedals hembygdsförening. Han undrade hovsamt, om jag kunde skriva något om hur det var att bo och leva på Lycke förr. En aning överraskad lovade jag att "tänka på saken".  Ju mer jag tänkte, dess värre blev det. Inte som vanligt i nuläget, att man glömmer bort det som man ska komma ihåg. Jag minns massor från 30-40 talet! Här kommer ett axplock från alla minnen från min barndom på Lycke.

Namnet Lycke känns både fint och bra. Så var det också att leva och bo där, även om det fanns vardagar. Det var ju inga strålande tider, så man fick göra det bästa av tillvaron. Vi har många gånger talat om detta. Ingen av oss har farit illa eller känt saknad av något. Det fanns en trygghet, och man brydde sig om varandra. De flesta boende hade anknytning till pappersbruket. Alla var redbara, snälla människor. Grannar träffades på ett fint och naturligt sätt. Det var många barn i området, så lek och fantasi var det gott om.

Sedan lång tid är det ju gatunamn på Lycke. "Vår" gata kom att heta Färgarevägen. Enda vägsträckan som då hade namn var backen från Stenbron upp till Konsums baksida. Den kallades "Kassörbacken".

I första huset där till höger (nr 2) bodde kassör Hedén, jag tror att han hette Gustaf, med fru. Där fanns en jordkällare med vackra stenar. Uppe på krönet till vänster (nr 1) bodde kamrer Gunnar Sundman med fru.

Nästan vägg i vägg med Sundman's var Konsum, vars entré vette åt andra sidan där vägen mot Hedekas och Dals-Ed gick. En smal stenig gränd ledde ned till vägen. Där fanns en stor häck med staket på insidan. Alla brevlådor hängde där, innan de så småningom kom närmare oss. Ett gammalt järnstaket där man förr band hästar fanns också. Blomqvist's bageri låg intill Konsum och spred en förförisk doft över nejden.
[[Fil:Axel E Karlsson klass 3 1943.jpg|miniatyr|Axel E Karlssons klass 3, 1943]]
Längre upp låg så skolorna. Först "Folkskolan"  (nr ??) där Axel E. Karlsson, fru Nanna och sönerna bodde. Jag gick två år i skolan hos Axel Karlsson. Han var sträng men rättvis. Jag beundrade hans oklanderligt raka bena i håret! Efter Axel E. Karlsson kom Bo Strinning med familj. Han var ung och modern och införde bl.a. danslekar och teater. I "Småskolan" bredvid bodde och undervisade Signe Hasslöf. Där gick jag i småskolan. Jag minns lekarna där fröken gick i spetsen och vi sjöng: "Alla barnen nu till kvarnen glada följa far…"

Jag har också varit med på julfesterna. Vi tågade på led till Folkets Hus och såg "Barnen från Frostmofjället" i svart-vitt med död, armod och geten Gullspira. Då var det himmelskt att få choklad och lussekatt efteråt. Jag har min blåvita emaljerade mugg kvar ännu!

Strax ovanför skolan  (i nr 1?) bodde Karl och Davida Oskarsson med familj. De var mina farföräldrar och farfar hade byggt huset med snickarglädje. Deras trädgård var full av bär, blommor och frukt och hade en härligt sval syrenberså.  

Jag har kvar mycket av det jag upplevde hos dom. Fortfarande sätter jag in blommor i samma gamla vaser som min farmor.

I gult hus bredvid (nr 11) bodde Karl och Olga Bjurström med sin familj. Man kände sig alltid välkommen där och alla trivdes. Barn från alla håll samlades och lekte. Respekt för Karl Bjurström hade vi. Tänk att ha nattarbete var tredje vecka och sova dagtid, med glada stojande ungar runt huset. Ibland drogs rullgardinen upp och vi fick tillsägelse. Karl Bjurström var morbror till min pappa. Som ung var han "på sjön" och kunde berätta spännande saker.
[[Fil:Alaskaklänningarna.jpg|miniatyr|Systrarna Lisa och Berit Oscarsson i Alaska‐klänningarna]]
Tant Olga god och glad kunde allt. Hon sydde kläder åt oss till julfest och examen och ändrade om gamla plagg som sprättats upp, tvättats och pressats. Ibland vändes tyget och så hade vi nya kläder. Det gällde både barn och vuxna. Av gamla herrbyxor blev snäva snygga damkjolar med motveck fram och bak. Tant Olga hade något så ovanligt som en stickmaskin. Den stod i köket, jag minns den väl. Hon tillverkade tröjor av olika slag, vantar (jag har ett par kvar än!) och strumpor. De sistnämnda i ull, långa ribbstickade. Längst upp på yttersidan sattes en knapp som knäpptes på livstyckets strumpeband. Baddräkter ej att förglömma! Mini, bikini eller boxer var inte uppfunnet då. Snarare var det lite 20-talsstuk, ibland med mörk nederdel och gladare färgad överdel. Det var "starkt gott ylle som var bra att bada i och höll i många år" enligt pappa, som hade sin baddräkt tills vi skämdes över den.

I detta sammanhang får jag väl berätta om "badlivet". Farbror Bjurström inledde säsongen först av alla och höll på längst. Vi badade i "Direktörn's damm", alla från Lycke och angränsande områden. Det kunde vara trångt på playan och ibland fick vi besök av herrgårdens kor och hästar, som betade i hagarna runt om. Lite längre ned där älven svängde låg Åbukhôljen. Enligt hörsägen fanns där fiskar som kallades Å-bukar, därav namnet. Där badade till att börja med "vanligt folk". "Direktörn's damm" var, som namnet anger, avsett för direktören på herrgården och hans gäster. Ännu längre ned i älven låg "Bonnvika".


Just ovanför Bjurströms hus var militärförrådet. Det var rött med svarta dörrar och fönsterluckor, vilka senare försågs med vit färg. Bjurströms var vaktmästare där. Tant Olga vädrade alla grå ylleuniformer och lade in kulor av naftalin mot mal. Det var ett grannlaga arbete. Någon gång fick vi barn gå med in, men det ansågs olämpligt för såväl arbetet som naftalinet.

Under kriget var där liv och rörelse. Då restes tält till militärer, som blev förlagda där och gick vakt dygnet om. Ammunition förvarades i ett speciellt förråd som byggdes då. Även i IOGT-logen (nr 4) var militärer förlagda en tid.

Jag minns väl när "tyskarna gick in i Norge". Då beordrades mörkläggning. Varje kväll sattes en speciell svart gardin upp innan vi fick tända lampan. En gång flög ett plan med hak-kors över Lycke. Då blev vi rädda och sprang in. Om kvällarna kom militärer över till oss och lyssnade på nyheterna kl.19.00.

Vi bodde mitt emot Bjurströms(på nr 14). Bertil och Ester Oscarsson, jag och min yngre syster. Under ett antal år bodde pappas bror, Evert Oscarsson med fru Greta och deras son, på övervåningen hos oss. De skaffade telefon och från den drogs speciell ledning till militärförrådet under kriget. Grannar kunde komma och ringa om det var nödvändigt. Man fick beställa samtalen på telegrafstationen. Rikssamtal gick utanför lokal zon och markerades med två signaler när de "kom".
[[Fil:Lycke och Munkedals kapell.jpg|miniatyr|Lycke och Munkedals kapell]]
I huset (nr 16) ovanför vårt bodde Oskar och Emilia Andreasson (kallades Andersson). Det var pappas farmor och farfar och de var väldigt snälla och fina. Det var fyra generationer på gatan.

I sista huset (nr 15) på gatan bodde Adolf och Klara Fors med familj. Klara var pappas faster.

Detta om "vår gata" och några av de boende där.

Det var alltid aktivitet hos oss. Pappa byggde huset och gjorde allting själv på sin fritid. Han var mycket duktig både inne och ute. Mamma var kunnig i handarbete och duktig husmor. Båda var arbetsamma och flitiga. Under några år var pappa och mamma vaktmästare i skolorna på Lycke. Mamma städade där varje dag. Bl.a. fyllde hon varje morgon färskt vatten i behållarna till "dryckautomaterna". När kol och koks inte fanns att få fick man elda med ved och lägga i pannorna varje timma från tidig morgon till sen kväll. Med jämna mellanrum inföll "skurlov". Barnen var lediga och det skulle skuras noga.

Vi hade inte någon riktig tvättstuga. Det var så hos många att det tvättades i en allmän tvättstuga. Vi tvättade i en tvättstuga som låg vid älven. Man fick gå över gamla stenbron och ned bakom herrgårdens ladugård. Det var ett gammalt hus. En flotte var byggd ut i älven och därifrån sköljdes tvätten. Inne fanns en stor inmurad järngryta, där man kokade vittvätten och värmde vatten, samt några präktiga träbaljor. En vind med galler på gavlarna fanns om man ville torka tvätten inne.

Vintertid var det omöjligt. Kläderna liknade torkad lutfisk efter en vecka och föll ihop sjöblöta när de tinade. Allt vatten fick bäras in från älven. Så småningom sattes en pump in i tvättstugan så det gick att pumpa in vatten.

Sommartid var det fint att spänna linor och torka tvätten ute. Men man fick se upp så inga djur tog sig in i fel hage. Man hade tvättstugan i flera dagar och körde dit med kärra packad med ved, tvätt, hink, skurbräda och matsäck. Männen fick också ställa upp och det stora "karlgörat" var att dra den tunga stenmangeln.


För att åtnjuta allt detta fick man i förväg gå till Rättaren Brynolf Sjödin och "tinga tid". Han var en myndig man som vi barn hade stor respekt för. Vårt samvete var inte alltid rent. Herrgården hade åkrar uppe vid vårt, och det hände att vi barn "badade" i havren, vilket ju var förbjudet. Bara vi såg rättarens Citroën så försvann vi. Även "Eric fördräng" som vi sa', hade vi respekt för. Han kom och tittade till åkrarna ibland. Dessutom hade han en speciell uppgift, han körde likvagnen som kunde lånas från herrgården.

Begravningar var stora och viktiga händelser. Fina hästar drog vagnen och de svarta draperierna hängde ned runt om. Eric var klädd i mörk rock, hög hatt och satt på kuskbocken. Till en början gick folk efter i procession. Sedan blev det bilar där alltid någon kom att koka p.g.a. den låga hastigheten.


Vi barn fick gå till strykerskan Augusta Efraimsson i god tid och lämna samt hämta vita skjortor och kragar, med förmaning att gå ordentligt och inte bryta det stärkta och blankstrukna.

Höga hattar, ibland också frackar, lånades eller hyrdes. Kragknapparna försvann alltid, så man fick leta eller springa runt och låna. När de vuxna kom hem fick vi begravningskonfekt. De var ofta i vitt eller svart silkespapper, såg ut som julgrans karameller och hade något bokmärke med religiöst motiv.


Under lång tid var det ransonering och man fick matkuponger från "Kristidsnämden". Kaffet drygades ut med surrogat. Jag minns "E4" och Mabou". Minnesvärt var också när bananerna kom åter. Vi sjöng låten "Det har kommit en båt med bananer…"


En tid hämtade vi mjölk varje dag från mjölkaffären vid Lilla Stationen (vid gamla brukstorget) och en tid körde Algot Blomberg ut namnförsedda mjölkkrukor som hängdes på ett gemensamt ställ för ett antal boende. Det förekom köttförsäljning av en man som åkte omkring på 30-talet. Fiskhandlaren cyklade till husen och ropade: "Färsk fesk". Han hade pakethållare både fram och bak på cykeln och fisken låg i vanliga trälådor.


Mycket utfördes i hemmen på den tiden. Bakning, grönsaksodling, bärplockning, syltning och konservering. Vi t.o.m. "konserverade" ägg. De lades i vattenglas (en gelatinliknande lösning) i stora krukor. Lösningen gjorde att äggen höll sig länge. Vi hade dom till matlagning och bakning. Vi hade bin som gav god honung men också mycket arbete. Höns hade vi också. De var uppkallade efter olika filmstjärnor och värpte flitigt. Ritha Hayworth ägg hade 2 gulor, Ginger Rogers och Esther Williams slogs värst! Hönorna blev ompysslade av oss barn, med plåster och Jukonsalva när de hackat varandra.


Eget badrum hade vi inte på den tiden. Det var vanligt att ha lavoar med handfat, vattenkanna, tvålkopp och potta. När vi blev för stora att bada i balja fick vi gå till badhuset vid fabriken. Eva Alexandersson var baderska där. Hon gläntade på dörren och såg efter hur badandet fortskred. Hon borstade även ryggen. När det "var dags" rycktes proppen ur och man fick duscha av sig och se till att komma iväg. Fler väntade på tur. Damer badade fredagar, herrar lördagar.


Jag minns när Kapellet byggdes. Det blev liksom "vår" kyrka. Vi såg den dagligen och det var nära dit. Kyrkoherde Karl Norborg och prästerna Evert Hjort och Folke Fehn minns jag väl från det jag var liten.

1943 bildade vi skolbarn häck vid Kapellet när Direktör Olof Bildt jordfästes.


Vi hade inte stora utsvävningar. När det var midsommar bjöds anställda på bruket till Folkparken. Det var lokala förmågor som uppträdde, midsommarstång och dans. Under sommaren förekom någon badtur till Gårvik, Röd eller med "lilla tåget" till Hamnen. Ibland åkte vi till Kärnsjön.


1939 gjorde vi en utflykt till "Alaska". Uppklädda i nya sommarklänningar, som sedan kallades Alaskaklänningarna, åkte vi "lilla tåget" till Munkedals station, tidigt på morgonen efter att ha gått från Lycke. Därifrån åkte vi ordinarie tåg till Strömstad och så båt över till "Alaska". Pappa hade spenderbyxorna på och köpte "marzipan-limpa" på båten. Det var hans älsklingschoklad. Alaska var då mycket väl i ordning med stenläggningar och blommor. Vi var åter där för några år sedan med pappa samt hans barnbarn och barnbarnsbarn. Vi reste bekvämare då och slapp gå från stationen efter sista tåget.


TV fanns ju inte på den tiden, men vi lyssnade på radio. Kl. 18-19 grammofonmusik och sedan nyheter. Torsdagar var det "Barnens brevlåda" med farbror Sven Jerring tills vi blev äldre och tyckte att det var larvigt. Lördagskvällar var det "Optimisten och pessimisten" med Ludde Genzel och Erik Abrahamsson samt gammal dansmusik. Ibland var det radioteater, ofta med Tora Teje och Anders de Wahl. Det förekom någon gång att vi gick på bio. Det kostade 40 öre! Man såg Helan och Halvan, Edvard Persson etc.


Vi firade alltid helger. Lördag var ju arbetsdag men efter kl. 18.00 skulle vi ha det litet lugnt och gården skulle vara krattad. Man skulle inte väsnas och störa sa pappa. Söndag var man helgklädd "fick främmande" eller gick på visit. Ofta var vi ute och promenerade. Vi hade ju ingen bil. Storhelger var vi alltid fina och hade pyntat hemma. En del helger kunde kännas långa, värst var långfredag.

Jag tror att både stora och små mådde bra av att fira helg. Skulle så göra även idag. Det var en god och trygg tillvaro och man fick lära sig mycket som varit fint att ha med i bagaget.


Jag har "bombarderat" min man med gamla minnen. Barnbarnen har också fått sin beskärda del som ledde till frågan: "Mormor, fanns det elektriskt ljus?!"

Med denna undring avslutar jag "Livet på Lycke på 30-40 talet".


Text: Lisa Dahlström född Oskarsson

[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 08-2]]