Redigerar Fulla hönor

I brukssamhället, Bostäderna, fanns det som jag tidigare sagt flera uthus där man hade både grisar och höns.  Tant Alma Eliasson, som bodde i ”Hanssonska huset”, alldeles bortanför vårt hus, hade en stor hönsgård. Vi hade hört berättas att man kunde lura i hönorna brödbitar preparerade med sprit och att de då blev roliga att se på. De skulle uppföra sig som riktiga svin.

Vi letade reda på lite brödskalkar, men sedan kom det svåra! – Var kulle vi få tag i spriten? Men som alla andra barn var vi inte rådlösa. Vi kom på att vi skulle gå runt och samla in tomflaskor för en glasinsamling.


''(Förr förekom detta ofta att barn samlade in glas, papper, tidningar, mm. som sedan ”såldes” till en typ av skrothandlare som vandrade runt i bygderna. Så det var inget konstigt med vår glasinsamling).'' 


Nåväl! Vi samlade in mängder med flaskor, helst tomma spritflaskor. Alla flaskor hade en liten skvätt kvar på botten. Det var dessa skvättar vi var på jakt efter. Alla restskvättarna hälldes upp på en flaska, och efter idogt arbete hade vi kanske runt 10-15 centiliter med stark sprit i en av flaskorna.

Vi sprang till hönsgården med vår sprit och våra brödskalkar. Vi preparerade brödet med spriten och kastade in bitarna i hönsgården där innevånarna nästan slogs om bitarna.

Den folkilskna tuppen gol högt mot sina ”damer”, som blev lite rädda för honom och beredde honom plats vid ”matbordet” där han försåg sig med de bästa bitarna, som också var rejält preparerade.

Efter en kort stund var allt brödet och spriten slut och vi väntade på effekten, som inte uteblev.

Rätt som det var började tuppen att galande vingla runt i hönsgården. Själva ”galningen” lät inte som vanligt utan var som ett slags ”gutturalt” läte – en blandning av tupp-, kråk- och gökläte. Hönorna, hans fruar, var inte ett dugg imponerade, utan vinglade själva omkring kacklande och blinkande. Några hönor trillade omkull och blev liggande som om de var döda. Tuppen försökte till slut ställa sig på ett ben och gala, men även han välte ikull och blev liggande. Dock inte som död, utan han försökte hela tiden gala medan han prövade att resa sig upp, utan att lyckas.

Vi blev lite rädda då vi trodde att några hönor dött av behandlingen, men då fick vi se att några av de ”döda” hönorna blinkade med ögonen och då kunde de ju inte vara helt döda. Kanske bara halvdöda!

Efter ytterligare en stund reste sig några av de halvdöda hönorna och vinglade runt kacklande och flaxande.

Tuppen gol fortfarande med sin konstiga röst och han var fortfarande, efter en halvtimme, alldeles ostadig på benen. Så småningom rättade allt till sig – utom tuppen. Som den härskare av hönsgården han alltid varit och som den som hönorna såg upp till som kung i sitt samhälle, blev han aldrig igen. Hans ”damer” hade sett hur han förfallit i dryckenskapens elände och han fick aldrig mer någon status i hönsgården. Detta märktes tydligt. Hönorna brydde sig inte om hans prålande och galande och så småningom skaffade tant Alma en ny tupp och den gamla tuppen hamnade i grytan.  Vi barn hörde att han hade en märklig smak av en blandning av whisky, konjak och vanligt brännvin……….


Håkan Grundberg
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 16-2]]