Redigerar Norska krigsbarn

'''Ett litet barndomsminne från Torps Gård'''

Från det att jag var ett halvt år till jag var tio år bodde jag på Torps Gård i Munkedal, där min far var hästskötare och lastbilschaufför. Jag växte upp där med 7 pojkar och 1 flicka. Men flickan var några år yngre än jag, så alla hyss vi gjorde kunde hon ju inte hänga med på.

Vi lekte och stojade som alla barn gör, men vi hade också stora områden att leka på. I ladugården när det var mjölkdags, hände det att vi var där och hoppade i höet. Under ladugården var en källare, som var fylld med sockerbetor till korna. De lastades i en stor vagn som hissades upp genom en stor lucka i golvet. En kväll fick vi ungar för oss att hoppa över detta hål och ut i ladan. Det pågick en stund, men så skulle jag hoppa ännu en gång, denna gång missade jag. Det bar av ner i källaren mot ett järnvägsspår och ett cementgolv.
[[Fil:Torp 1945.jpg|miniatyr|''Fotografiet visar min far Ernst och de norska barnen, som ville vara med när hästarna skulle släppas på bete.'']]
Jag hade tur, att vår granne som var ladugårdskarl, stod där och lastade betor i vagnen. Jag landade på ryggen på honom och det gick bra för oss båda.

Vi var också mest ute på gärdena när skörden skulle in. Då fick vi åka med på hölassen till ladan. Det fanns de gånger, som jag fångade små råttungar och hade i fickorna, för att visa hemma. Men både jag och råttungarna åkte ut fort, för råttor tyckte mamma inte om. Så blev det till att börja skolan för oss Torp-barn. Några hade börjat året före oss men nästan alla hade sällskap på vägen till och från skolan. Vi skulle ju gå ända till Håby skola, ca 1 mil, i ur och skur.

'''Krigsbarnen på Torps - Herrgård'''

Så en dag på våren 1945 kom det 30 norska barn till Torps Gård.  Det var ju krig mellan Tyskland och Norge från 9 april 1940 - maj 1945, och barnen skulle få ”äta upp sig”, bli friska starka och må bra. Även några av barnens föräldrar var med. Särskilt en familj kommer jag ihåg. De hade en dotter som hette Laila och var i min ålder d.v.s. 9-10 år. Hennes föräldrar hade suttit på Grini i Norge, ett fruktat fängelse, där de for mycket illa. De berättade att de blev brända med cigarretter, slagna, fick naglarna utdragna på fingrarna och mycket annat. Det hade satt sina spår på mamman i familjen, som ibland fick krampanfall.

Jag vet att min pappa och några andra karlar i bland var ute och letade efter henne. Då hade hon fått ett sådant krampanfall när hon var ute på promenad. Hon kunde inte ta sig hem själv utan hon fick bäras.

En annan tant som hette Agnes, berättade att hon bodde mycket nära svenska gränsen och hade en gård där. En dag fick hon ett meddelande om att tyskarna var på väg till hennes gård. Hon tog med sig det nödvändigaste och sprang mot skogen, snart kom hon till svenska sidan och sprang upp på ett berg. Där kunde hon se sin gård, och hur tyskarna genomsökte den. 
[[Fil:Elsie Johannessons far Ernst Johansson.jpg|miniatyr|Ernst Johansson]]
Det var en härlig tid för dessa barn, som hade genomgått mycket elände.

Den dag då meddelandet kom att kriget var slut i Norge, blev det glädje i den stora Herrgården på Torp.  Det var där alla bodde och hade det bra.

Pappa fick ta fram lastbilen, för norskarna ville fira freden.

Det blev en tur från Torp via Smedberg, gamla E6 till Munkedal och samhället runt. Norskarna stod på flaket och sjöng den norska nationalsången.  Jag och Laila satt i hytten och sjöng med.

De norska gästerna bodde på Herrgården på Torps Gård när den stod tom ett tag. Den gamle förvaltaren Nilsson hade flyttat och väntade på att den nye förvaltaren, Herbert Carlsson, skulle flytta in.

                                                                                                                      Text och bilder : ''Elsie Johannesson                                                '' 


[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 10-1]]