Redigerar Liljenbergsfors på Vågsäter

'''Liljenbergsfors på Vågsäter'''

Under vintern och våren 1997 har Munkedals AB satsat stora resurser på att restaurera och röja fram anläggningar och kulturlandskap kring Vågsätersbäcken. Dammen har återställts och säkrats för framtiden och de äldre murarna och stengrunderna för kvarnar och sågar har frilagts från vegetation.

Området utmed fallen har på detta sätt blivit möjligt att läsa som en historiebok där Vågsäter och Liljenbergsfors manufakturs historia träder fram. Platsen har skapat förutsättningar för många människors utkomst och tidvis varit något av en centralpunkt i skogssocknen Valbo-Ryr.

Idag utgör området vid Vågsäter ett levande jordbruk med välbevarat kulturlandskap, som lockar till promenader och strövtåg, inte minst utmed Viksjöns stränder. Bohusleden sträcker sig igenom områdets östra delar.

'''Nedan följer berättelsen om Liljenbergsfors på Vågsäter'''

Rofylld idyll präglar idag Liljenbergsfors manufakturverkpå hemmanet Vågsäter i Valbo-Ryr. Snart har 150 år gått sedan spik- och räckhamrarna tystnade. Sågverks- och kvarnrörelse har fortsatt in på vårt århundrade, men det är länge sedan sågarna stannade och kvarnhjulen slutade att rotera.

Av den vackra herrgården finns bara grunden kvar och ruiner av bruksbyggnader skymtar i en frodig grönska, men med någon kännedom om platsens förflutna och med en smula fantasi är det inte så svårt att göra sig en föreställning om Vågsäter och Liljenbergsfors för halvtannat sekel sedan.

Under 1700-talet anlades i Dalsland liksom annorstädes i vårt land många bruk eller manufakturverk som i de officiella sammanhang benämndes. Man hade lärt sig utnyttja vattenkraften för framställning av järnprodukter och där det fanns vattenfall eller forsar med tillräcklig vattenföring och fallhöjd anlades ofta ett bruk med dammar och smedjebyggnader.

Många av dessa bruk var tämligen små och deras livslängd förhållandevis kort. Det låg alltför optimistiskt grundade planer bakom tillkomsten och många bruksherrar blev mer eller mindre ruinerade när förväntningarna på ekonomisk framgång grusades. Så blev även fallet vad Liljenbergsfors beträffar. Dock har de gamla bruken inte endast utgjort ett intressant kapitel i vår industrihistoria utan de har också betytt

mycket för den tidens folkförsörjning.

Från Värmland skaffade man smeder och annat kompetent folk, väl förtroget med järnhantering. Dessa var mestadels ättlingar till de från de värmländska järnbruken bekanta vallonerna, som i den svenska järnhanteringens barndom på 1600-talet invandrade från Belgien.

Detta gäller inte bara för smeder och andra vid bruket anställda samt deras familjer. För produktframställningen krävdes också träkol och det behövdes kolare och körkarlar.

Det vattendrag som kom att utnyttjas för Liljenbergsforsbruket är en älv, som utrinner från sjön Trestickeln och utfaller i Viksjön. I närheten av Vågsäter finns vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på närmare 25 meter. Såg och kvarn fanns här med säkerhet redan under tidigt 1600-tal. Under året 1764 gjorde dåvarande ägaren till Vågsäter, assessor Arvid Bernhard Virgin, en ansökan om att få anlägga ett järnmanufakturverk på egendomen. Framställningen beviljades och Virgin lät bygga en smedja med ett par tyngre hammare för utsmidning av runt bultjärn och ytterligare en smedja, dör han avsåg att sex spikhamrar på två stockar skulle inrättas. Han uppförde också vid det nedersta fallet en finbladig såg med två enkla ramar, som vid brädsågning försågs med ett stort antal sågblad.

Vad bruket jämte övriga verksamheten på Vågsäter betydde får man en uppfattning om vid studerandet av mantalsskrivningen omkring år 1800. På Vågsäter fanns då mantalsskrivna 93 personer och därutöver 68 eller inalles 161 personer. Hela Valbo-Ryrs socken hade vid denna tid en befolkning på ca 600 invånare.

År 1827 blev Michael Koch ensam ägare till Vågsäter med Liljenbergsfors, och vid denna tid upphörde spiksmidet för avsalu. Däremot synes en räck- och spikhammare tidvis ha varit i bruk men endast för egendomens behov. Den sista smedjan revs 1868 och då revs även dåvarande såg- och kvarnbyggnader för att lämna plats åt ny kvarn och såg.

Efter Michael Kochs död övertog sonen Carl Simzon Koch Vågsäter, och sedan denne 1886 avlidit sålde arvingarna hela Vågsäter och flera andra fastigheter till Munkedals AB.

Ett förbehåll gjordes emellertid. Simzon Koch, som avled 1822, hade i en vacker eklund nära Viksjön låtit anlägga en privat liten kyrkogård eller snarare stor familjegravplats där han vid sin död begravdes. I kontraktet med Munkedals AB stipulerades att denna gravplats skulle för all framtid fritt disponeras av säljarna och här vilar stoften av medlemmar i en släkt som i mer än hundra år styrde och ställde på Liljenbergsfors och Vågsäter.

Idag finns varken järnbruk, sågverk eller kvarn i drift, men modernäringarna består, och Vågsäters vidsträckta skogar lämnar både timmer och massaved. 

''Text och bild: [[Leif Bergh]]''
[[Kategori:Munkedalsbygden]]
[[Kategori:Munkedalsbygden 13-2]]